Freden ledde till döden för flera miljoner

En massgrav i Katyn där cirka 20 000 avrättades.
Foto: WIKIMEDIA COMMONS
En massgrav i Katyn där cirka 20 000 avrättades.
KOLUMNISTER

Vid den här tiden för sjuttio år sedan rasslade tusentals godsvagnar österut från Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Polen.

Vagnarna var fullpackade med män, kvinnor och barn.

Det var så trångt att det var omöjligt att lägga sig ner. Den enda toaletten var ett hål i golvet. Luft sipprade in från en liten glugg med galler. Vid varje uppehåll slängdes döda kroppar ut vid sidan av rälsen. De som dog först var de svagaste; barnen, åldringar, sjuka och sårade.

I många städer i Polen och Baltikum anordnas nu utställningar med fotografier på dem som fördes bort. Långa namnlistor visar när de arresterades och när de avled.

Samtidigt kommer en ström av artiklar och böcker som påminner om den tragedi som utspelades då kriget mot Nazityskland äntligen var slut. Då började helvetet för hundratusentals människor som överlevt kriget men som inte skulle överleva freden. De flesta gripna väcktes en natt av hårda bankningar på dörren och röster som vrålade att de hade en timme på sig att packa det nödvändigaste.

Tågen rullade österut, en del stannade vid bomullsfälten i Centralasien, en del fortsatte till Sibirien. Många rullade ­ännu längre bort, ända till de nordöstligaste arktiska delarna av Sovjet. Där dumpades de för att försöka överleva i primitiva baracker och med skoningslöst hårt arbete i gruvor och jordbruk.

Mycket få av dem som fördes bort ­kunde återvända till sina hemländer. ­Tusentals avrättades, ännu fler avled av um­bäranden som svält, köld och brist på mediciner och läkarvård. Deportationerna av ”kriminella” eller ”antisovjetiska element”, det vill säga de män, kvinnor och barn som ansågs vara fiender till kommunismen, inleddes i många av ­östländerna redan 1940. Enbart från det lilla Litauen deporterades åren 1940–1953 cirka 132 000 människor, hälften av dem var kvinnor och barn. Över 30 procent av landets befolkning utplånades under och åren efter kriget.

De som fördes bort var medlemmar i ickekommunistiska partier, den forna kulturella och sociala eliten, präster. En del deporterades bara för att de lärt sig esperanto eller samlade på frimärken från hela världen och därför haft kontakter med utlandet. En del hade krävt att studenterna i deras ocku­perade hemländer skulle få under­visning på sina nationella språk, inte bara på ryska. Att skriva under en namnlista med detta krav gav tio års sibiriskt fångläger för litauiska intellektuella.

Deportationerna som man nu vill ­påminna om har varit kända sedan länge, men i strömmen av nya böcker kommer också nya fakta och avslöjanden.

Den ryske historikern Nikolaj Ivanov har i dagarna publicerat boken ”Ett glömt folkmord”. Ivanov hänvisar till dokument i den forna sovjetiska säkerhetspolisens arkiv som berättar en oftast bortglömd skräckhistoria som utspelades i Sovjet strax före kriget.

Bland de tiotusentals polacker som av olika skäl under olika perioder och från olika delar av östra Europa förts till Sovjet fanns även sådana som kommit frivilligt för att vara med om att skapa det kommunistiska paradislandet. Stalin avskydde och misstrodde polacker. Han brukade säga att ”kommunismen passar polackerna lika bra som en sadel passar en ko”.

I augusti 1937 anklagades polska ­kommunister i Sovjet för sabotage och spioneri och för att försöka ”störta Sovjet­unionen”. Först greps några ­hundra sådana partikamrater, sen några tusen andra polacker. Med de miss­tänkta togs även deras familjer.

Att vara polack i Stalins Sovjet blev till slut som att vara jude i Tredje riket.

Enligt Ivanov och andra historiker ska till slut upp emot 200 000 polacker på detta sätt ha förts bort och avrättats. Av dem var 1, 5 procent partisympatisörer.

Flera historiker kallar detta för ”ett glömt folkmord”. De hävdar att det var långt fler polacker som dödades i denna uppgörelse än de cirka 20 000 som ­avrättades i Katyn 1940.

Anledningen till att detta folkmord inte har blivit så omskrivet anses vara att Stalin anlitade ”betrodda” polacker för utrensningen av de ”opålitliga” polackerna.

I vilken ände man än börjar forska slits smärtsamma sår upp.

Totalt beräknas minst åtta miljoner människor ha dött i den stora utrensningen 1936-38. Totalt, hävdar, vissa forskare, att långt över 100 miljoner människor ska ha dödats under hela långa Stalintiden. Ingen vet exakt hur många, men offren var många gånger fler än under den korta Hitlertiden.

En raserad staty av Stalin i Busapest, Ungern, 1956.
En raserad staty av Stalin i Busapest, Ungern, 1956.

Visste du att …

… partisanernas motståndskamp mot den sovjetiska ockupationen fortsatte till långt in på 1950-talet? I Litauen förekom strider än fram till 1969. Den siste partisanen hittades död i sitt gömställe 1986.

En minnesplats, i Groznyj, för deporteringen av hela det tjetjenska folket 1944.
En minnesplats, i Groznyj, för deporteringen av hela det tjetjenska folket 1944.

Visste du att …

… Stalin lät deportera hela folkgrupper som medveten etnisk rensning? Över 175 000 sovjetiska koreaner tvångsförflyttades från trakten av Vladivostok där de bott i århundranden.

I februari 1944 deporterades hela det tjetjenska folket, 362 282 individer, till Centralasien. Stalin ville straffa dem för bristande lojalitet och för motstånd mot sovjetmakten.

Josef Stalin.
Josef Stalin.

Visste du att …

 … Europaparlamentet har förklarat att den 23 augusti varje år ska vara dagen då hela Europa ska hedra minnet av de miljontals oskyldiga männi­skor vars liv släcktes under diktaturerna och de auktoritära regimerna i Europa?