Dagens namn: Aron, Mirjam
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Herman
Lindqvist

SD-monstret är på väg att sluka oss alla

En tunn hinna av humanism. Många är rädda över vad som händer med Sverige i dag. Den rädslan hjälper SD och Jimmie Åkesson framåt.   En tunn hinna av humanism. Många är rädda över vad som händer med Sverige i dag. Den rädslan hjälper SD och Jimmie Åkesson framåt. Foto: Ola Axman

Varje ny opinionsundersökning visar hur sympatierna för Sverige­demokraterna ökar, främst bland arbetare och bland män.

SD är i dag det största arbetarpartiet.

Varje ny tabell sänder kårar av ­fasa genom vänstern ända upp till den socialdemokratiska ledningen, som verkar helt djupfryst av skräck. Och precis som många som är rädda för mörker och spöken drar för gardinerna och tänder lampor, låtsas vänsterns ledning att ingenting har hänt och hoppas att allt ska vara bra i morgon, då solen går upp.

I stället kommer en ny undersökning som visar hur SD växt lite till, hur monstret bara blir större och kommer allt närmare.

I dag är Sverigedemokraterna mycket större än Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna tillsammans. Med råge.

 

Eftersom den svenska arbetarklassen och var fjärde svensk man inte plötsligt gripits av vansinne och röstar på ett parti med rötter i djup rasism och ­nazism, måste det finnas andra för­klaringar än sinnessjukdom till det som sker.

Huvudförklaringen stavas: Rädsla.

Det jag själv hör då jag talar med svenskar i olika delar av landet och det som skrivs till mig över sociala medier är en stark fruktan och förundran över den utveckling som så många tycker sig se i Sverige.

Många känner inte igen sig längre i sitt eget land. Eftersom de jag mött vet att jag är och har varit bosatt utomlands i nästan hela mitt liv, brukar de öppna sina hjärtan och säga saker som: ”Tur för dig att du inte bor i Sverige. Det här landet håller på att falla sönder. Det har gått för långt. Jag är rädd för framtiden.”

 

Vad de talar om är den starkt ökade ­invandringen av asylsökande flyktingar. Det är asylsökande från i synnerhet ­Mellanöstern och Afrika som väcker skräck hos så många.

Asylboenden öppnas allt längre bort från de stora städerna. Tusentals flyktingar placeras i djupa skogen, inbäddade i tystnad på orter vars namn de inte kan uttala. De har ingenting att se på, ­ingenting att göra. Bara vänta. Deras osäkra steg på byvägen följs vaksamt av misstänksamma grannar som ser och hör allt, men visar sig inte själva. Många av flyktingarna har traumatiska krigsupp­levelser. De har förlorat sina nära och ­kära och allt de ägde. De har överlevt allt detta, men lever de verkligen?

Vem vill prata med dem? Vem vill höra deras historia? Än så länge har de bara sett Sommarsverige. Snart faller snön över skogarna.

 

Ibland ser jag tecken på att Sverige ­inte är som förr. Varje dag står tågen stilla ­någonstans i landet därför att en ledning fallit ner. Varje dag berättas om absurda väntetider på akuten. Gator och torg är ofta lika smutsiga som i Istanbul och Kairo. Nu sitter det tiggare med ibland bara några tiotals meters mellanrum, inte bara i Stockholm utan i snart varje stad och större kommun i landet. Handgranater slängs mot polisen i Malmö. Gäng skjuter skarpt i Göteborg.

Men i Stockholms centrum rör sig välklädda, vackra och vältränade män och kvinnor. Krogarna är fulla av skrattande män, många i röda framgångsbyxor.­ Kampen är hård om de allt dyrare lägenheterna på marknaden. Som alla blir ­sålda. Allt lyser välstånd. Staden verkar vara långt från kollaps.

Det är ett faktum att vården, kommunikationerna, mark- och underhållningsservicen inte skulle fungera en dag utan alla utlandsfödda. Sveriges kulturliv och media har vitaliserats av personer med rötter i Polen, Balkan, Iran, Kurdistan och Libanon. Målen i allsvenskan görs av unga män födda på fjärran kontinenter.

 

SD-monstret växer. Hatet ökar på nätet. Tonen skärps i debatten. Rädslan för främlingen, den avvikande, annorlunda, sprider sig. Många jag mött känner hat mot människor de aldrig träffat personligen, om vilka de ingenting vet.

Mina nästan femtio år som rapportör i världen och i många krig har lärt mig att hinnan är oerhört tunn mellan fred och ordning och kaos och anarki. Det vi kallar humanism och civilisation är lika tunt som en deodorant. Det sköljs snabbt bort. De mest kultiverade kan plötsligt bli grymma och hänsynslösa.

Sverige står inte vid sammanbrottets rand, men förändringarna är så stora, snabba och påtvingade att räd­slan som sprider sig gör SD-monstret allt större för varje dag.

Om inte skräcken och förlamningen släpper, slukar monstret oss alla.

Sverigedemokraterna Sverige

Herman Lindqvist

Visa fler
Om Aftonbladet