Mindre makt än någonsin – aldrig förr så mediabevakade

De flesta av er har nog noterat att Sverige är en monarki och har så varit i över tusen år, det vill säga lika länge som det funnits någonting som hetat och liknat Sverige på kartan. Detta faktum upprör då och då en och annan skribent i media, oftast skribent med folkpartistisk-liberal bakgrund. Så har det också varit i många hundra år. Det var adliga liberaler, många komna ur de finaste familjer, som sköt ihjäl Gustav III. En av konspiratörerna, greven och revolutionsromantikern Adolph Ribbing, gjorde senare tack vare sin medfödda klasstillhörighet social karriär som ”den vackre kungamördaren” i de radikala salongerna i revolutionens Paris.

Monarki är odemokratiskt, brukar dessa liberaler dundra, så mycket de nu kan dundra med silverskeden de har i munnen sedan födseln.

Ändå är det så att världens i dag tre mest demokratiska och mest jämlika länder, Sverige, Norge och Danmark, alla är och aldrig har varit något annat än monarkier. Går man längre ner i Europa och tittar på de mest frisinnade, liberala och moderna länderna på kontinenten, Storbritannien, Nederländerna och Belgien, så är de också monarkier. Titta samtidigt på Spanien, som återgick till att bli monarki för att kunna bli en demokrati. Samma sak var det med Japan. För att Japan skulle komma på fötter efter andra världskriget bevarades kejsardömet och Japan blev snabbt Asiens modernaste, mest demokratiska och mest utvecklade land.

Hur förklarar folkpartisterna detta?

De flesta av de radikala liberalerna, och socialisterna med för den delen, är inte mer troende republikaner än att de, om kallelsen kommer, köat i slottets trappor för att få medalj av kungen eller bli bjudna på middag på slottet. Vad jag sett och hört under de senaste åren har ingen sextioåtta eller senare revolutionskamrater offentligt tackat nej till medaljen eller middagen i Karl XI:s galleri. I årtionden har socialdemokratiska talmän marscherat in i Karl XI:s galleri på slottet arm i arm med någon drottning eller prinsessa för att med stolthet inta sin rangplats nummer två efter kungen vid alla middagar och tillställningar.

Långa perioder har socialdemokraterna haft den totala politiska kontrollen i Sverige, men trots att partiet i mer än hundra år haft monarkins avskaffande på programmet, har det socialistiska ledarskapet ändå aldrig på allvar försökt avsätta kungen. Förklaringen är självklart den att makthavarna velat behålla makten och inte drabbas av väljarnas vrede.

I dag har den svenska monarken mindre makt än någonsin i vår långa historia, ändå skrivs det mer om de kungliga än förr och de är utsatta för en massmedial bevakning utan motsvarighet. Det mesta som skrivs är påhittat hopkok. En enda lite suddig bild där man ser en av prinsessorna komma ut ur en restaurang kan ge uppslag till en hel artikel om en ”prinsessas vilda natt på stan”. Tre ord som svar på en fråga från en journalist kan presenteras som ”djupintervju” eller som att någon kunglighet ”talat ut”. Artiklarna förses ofta med rubriker av typen ”Exklusiv intervju.” Att ”exklusiv” i detta fall är det samma som särskilt enfaldig intervju framgår tydligt. Om någon artist eller affärsman någon gång i livet varit på samma tillställning eller gått i samma skola som en kunglighet och denna artist eller affärsman långt senare och i helt andra sammanhang gör bort sig – då kan man räkna med rubriken: Kungens vän i skandal!

Om en av prinsessorna svarar att hon personligen inte tyckte att det eller det tv-programmet var särskilt bra, kan man med säkerhet nästa dag läsa löpsedlar i alla kvällstidningarna om ”Prinsessans ATTACK mot TV”.

Så där håller de på dag efter dag, tidningarna som lever på prinsessornas hopkok. De ”kungliga” veckotidningarna är i alla fall konsekventa i sin journalistik. Aftonbladet och Expressen framlever däremot i ett svårt tillstånd av journalistisk schizofreni. I samma nummer kan de på ledarplats och kultursidor ha de regelbundet återkommande republikanska trosbekännelserna av typen: ”Hej då, kungen!” För att inne i tidningen ha artikeln: ”Välkommen, Victoria!” med en slipprig, inställsam text om något som kronprinsessan gjort.

Det är beundransvärt att prinsessorna ändå kan behålla sitt goda humör och inte en dag tappar fattningen – tar en stol eller annat tillhygge och går till angrepp mot dessa korkade, falska och lismande journalister som förföljer dem dygnet runt.