Människorna är lika ojämställda som kronhjortar

Kärleksäktenskapet mellan man och kvinna blir oundvikligen en kvinnofälla. Det spelar inte så stor roll om parterna från början är överens om att vi två skall, till skillnad från den föregående generationen, leva i ett jämställt förhållande. Många tror just det, att ojämlikheten mellan man och kvinna är en sorts generationsfråga, att dagens moderna människor ser med helt andra ögon på jämställdheten än vad deras föräldrar gjorde.

Så kan det nog förhålla sig. Men det spelar ändå ingen roll. Det är nämligen det i hela västvärlden, inte bara i Sverige, dominerande mönstret i val av äktenskapspartner som bygger in ojämlikheten i äktenskapet redan från början.

Statistiken är obönhörlig. Kvinnan väljer en man som i genomsnitt är tre år äldre än hon själv, han ligger alltså före i studierna eller i yrkeskarriären. Män med svag ställning på arbetsmarknaden löper störst risk att bli ratade på äktenskapsmarknaden, och omvänt. För kvinnor, men inte för män, har den tilltänkta partnerns framtida möjligheter att tjäna pengar stor betydelse.

Varför det förhåller sig på detta sätt – att människor uppvisar samma mönster i val av partner som exempelvis kronhjortar – har forskningen inte kunnat förklara. Teorier saknas visserligen inte, som exempelvis att kvinnor som inser att de kommer att diskrimineras på arbetsmarknaden vill kompensera sig på äktenskapsmarknaden. Eller att män som vill göra yrkeskarriär söker en kvinnlig partner som inte kommer att konkurrera.

Hur som helst, så här ligger det till. Det är bara fem procent av kvinnorna som lever med män som är mer än tre år yngre än dem själva.

Konsekvenserna av den från början inbyggda ojämlikheten i äktenskapet är närmast självklara. När det första barnet kommer faller avgörandet på nästan samma sätt i nästan alla äktenskap. Vem ska stanna hemma med barnet?

Bäst för familjens ekonomi blir det om hon stannar hemma och han ökar sin arbetsinsats. Unga fäder är flitigast av alla på den svenska arbetsmarknaden.

Därmed ökar avståndet mellan makarna ytterligare. Vilket gör den ekonomiska kalkylen ännu enklare när nästa barn kommer.

Om man anser att denna snedvridna maktbalans mellan man och kvinna är en sorts naturens ordning skall man naturligtvis som kristdemokraterna slåss för ett särskilt hemmafrubidrag under parollen ”valfrihet”.

Frågan är då genast vad vi andra ska slåss för. Till en början förefaller det omöjligt att lagstiftningsvägen hindra kvinnor från att förälska sig i män som är tre år äldre än dem själva. Kronhjortsbeteendet kan vi inte påverka.

Däremot kan vi besluta om delad föräldraförsäkring. Ingen av parterna får ta ut mer än 50 procent av ersättningen (svenska män tar i dag ut 20 procent). En sådan lagstiftning skulle sikta in sig på en av männens stora svårigheter att ta ut föräldraledigheten, nämligen att de riskerar att bli diskriminerade på jobbet och bestraffas i sin karriär. Sådan bestraffning är visserligen vanlig men faktiskt olaglig från och med den 1 juli -06. Men om delad föräldraförsäkring blev obligatorisk och lika för alla borde ju riskerna för männen att bestraffas eller förlöjligas på jobbet minska avsevärt.

Den borgerliga idén om hemmafrubidrag är den motsatta vägen. Norge prövade systemet från 1999 men lämnar det redan nu. Det kostade 24 miljarder kronor och åstadkom bevisligen mindre jämställdhet, försämrad kvalitet i förskolan och minskad valfrihet i barnomsorgen – vårdnadsbidraget stoppade nämligen utbyggnaden av den norska förskolan. De som tog emot bidraget var främst lågavlönade kvinnor med svag ställning på arbetsmarknaden som därmed fick ännu svårare att få jobb.

Om nu Göran Hägglund och de andra kristdemokraterna som så hårt driver frågan om hemmafrubidrag (”vårdnadsbidrag”) hade sagt att de ansåg det mest naturligt att kvinnorna stannade hemma hos barnen, vilket de antagligen menar, så blev deras hållning åtminstone mer respektabel. Det är tillåtet i en demokrati att ha felaktiga idéer eller gammalmodiga idéer eller att vara emot jämlikhet. Men i stället låtsas alla dessa anhängare av hemmafrubidrag att det handlar om ”valfrihet”. Vilket ju bara är sant till hälften, nämligen för männen.

Inom vissa feministkretsar har man påpekat att det heterosexuella äktenskapet är en kvinnofälla. Det är alltså dessvärre fullkomligt sant. Men det går inte att lösa problemet som avgrundsfeministerna antytt, genom att övergå till enbart homosexuella äktenskap. Lika lite som vi kan lagstifta bort kronhjortsbeteendet.

Alltså måste vi försöka underlätta för kvinnorna så att de inte förlorar den första diskussionen om vem som ska stanna hemma med det första barnet. Därför måste föräldraförsäkringen delas 50–50.

Fotnot: Faktauppgifterna är hämtade från en

artikel av professor Bo Rothstein, DN 28 januari 2007.