Nu har Lambertz fått det hett om öronen

KOLUMNISTER

Det sitter för många oskyldigt dömda människor i svenska fängelser, anser justitiekanslern Göran Lambertz. Tvärtom, hävdar juridikprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen, beviskraven i svenska domstolar är alldeles för höga och följaktligen har vi alldeles för få oskyldigt dömda i svenska fängelser. Vildsint debatt kring detta har rasat några veckor i morgonpressen.

Bakgrunden är en rapport på knappt 500 sidor från justitiekanslersämbetet, ”Felaktigt dömda”, som visade att det förekom 11 fall av justitiemord under de senaste 15 åren. De dömda personerna hade avtjänat delar av sina fängelsestraff från tre år och uppåt, innan de fick resning i målet, beviljades ny rättegång och frikändes. Men under åren 1950–1990 fanns bara två sådana motsvarande fall. Det ger intryck av en dramatiskt försämrad rättssäkerhet under senare år. Vilket i så fall belastat den socialdemokratiska regimen under perioden.

Dåvarande justitieminister Thomas Bodström var monumentalt ointresserad av JK:s rapport om felaktigt dömda när den lades fram. Men nu har han piggnat till och går till rasande angrepp mot JK, som han beskyller för allt möjligt från att undergräva förtroendet för rättsväsendet till att fara med osanning och rekommenderar sin efterträdare Beatrice Ask (m) att sparka JK. Dunkelt talar Bodström om en ”djup konflikt” som skulle ha rått mellan honom och JK och beskriver en sådan konflikt som ohållbar eftersom ”JK ju är regeringens egen advokat” och då inte skulle få kritisera regeringen eller ens rättsväsendet. Som vanligt när Bodström är i farten är han svårbegriplig och dessutom är det ett gravt missförstånd att JK är underställd regeringen eftersom JK är statens advokat.

Mer lättbegriplig är ilskan hos professorerna Leijonhufvud och Diesen. De har angripit JK-rapporten bland annat med utgångspunkt från en av Leijonhufvuds favoritteser, att de som friats i nya rättegångar ändå är skyldiga, därför att hon, och kollega Diesen, på något outgrundligt vis ”vet” att så är det.

Leijonhufvud och Diesen är å ena sidan den svenska juristkårens mest utstuderade extremister. De står för uppfattningar och teorier som är helt främmande för landets övriga juridiska expertis. Å andra sidan är de båda de mest citerade juristerna i svensk press, Diesen en av de mest citerade alla kategorier.

Det vore, för att göra en rättvis jämförelse, som om Per Ahlmark skulle vara mest citerad i alla medier när det gällde frågor om araber och islam.

Men att Diesen/Leijonhufvud genom sin särställning i medierna ändå inför en större allmänhet framstår som gällande expertis beror helt enkelt på att de har uppfattningar som delas av en mängd journalister, i all synnerhet feministiskt aktivistiska journalister. Båda vill de ju till exempel sänka beviskraven i allmänhet men i synnerhet när det gäller sexualbrott. Därav deras mediala popularitet. Det är som med förre rättsläkaren Jovan Rajs, som visserligen hade uppfattningar i strid med landets samlade rättsmedicinska expertis, men ändå, eller just därför, blev mest anlitad av journalister.

Kärnan i hela bråket mellan JK och hans extremistiska belackare, till vilka således Thomas Bodström sällat sig, är alltså undersökningen om ett stort antal justitiemord under bara femton års tid. De flesta av de felaktiga domarna gäller nämligen just sexualbrott, Diesens och Leijonhufvuds favoritområde.

Skälet till att just sexualbrotten kom att dominera antalet felaktiga domar är väl känt. Genom olika politiska kampanjer kom bevisvärderingen att förgiftas av diverse freudianska och feministiska teorier och sådana rättegångar blev en tummelplats för allehanda psykologiska kvacksalvare som förde fram teorier om ”förträngda minnen” och menade sig terapeutiskt kunna framkalla sådana. När domstolarna, under tryck från medier och politik, tog kvacksalvarna på allvar så ledde det obönhörligen till ett ökat antal justitiemord. Vi har möjligen lämnat den perioden bakom oss, i dag är det invandrare som riskerar att dömas på alltför lösa boliner och det kommer att bli ämne för en framtida liknande rapport som den nu aktuella JK-rapporten.

Men det är faktiskt något av uppochnedvända världen när statens ämbetsman JK befinner sig i strid med fria debattörer och juridisk vetenskap – och där JK står för rättssäkerhet och hans politiska och vetenskapliga kritiker är mot rättssäkerheten. Tvärtom hade varit mer normalt. Lika bakvänt blir det med Diesens rasande attack på somliga journalister, som han avfärdar med sexistiskt nedsättande omdömen, för att de grävt fram och avslöjat justitiemord. Det hör annars till de absolut viktigaste journalistiska uppgifterna.

Vår nya justitieminister Beatrice Ask har alltså fått glödande kol i knäet. Det ska bli spännande att se hur hon löser det. Vi får se i morgonpressen.

Jan Guillou