Vill fyra procent rösta på ett rasistiskt parti?

öppen rasism Utan det skyddande lagret av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna.
öppen rasism Utan det skyddande lagret av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna.Foto: Foto: JERKER IVARSSON
KOLUMNISTER

Affärsidén var smygrasism. När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister startade populistpartiet Ny demokrati i början av 90-talet fanns ingen tvekan om att det var xenofobin, främlingsrädslan, som var grundbulten i partiets program. Allt det där andra, kul shownummer med staplade ölbackar för att argumentera för lägre skatt för Bert & lan själva, var utanverk. Det förstod alla.

Strategin gick ut på att då och då göra enstaka främlingsfientliga uttalanden för att påminna om partiets verkliga avsikter. Bert hade funderingar om att alla flyktingar var snyltare, lan bekände gripande att i hans Sverige fann inga moskéer. Å andra sidan värjde sig båda indignerat mot varje anklagelse om rasism eller främlingsfientlighet med den vanliga ramsan: ”I Sverige får man inte säga flasklock om invandrarna utan att kallas rasist”.

Strategin fungerade. Vad skulle en stackars rasist rösta på om inte Ny demokrati? Och eftersom partiet inte var öppet rasistiskt så kunde man också proteströsta på det för att röra om i grytan, sätta fart under galoscherna eller ställa till förtret för de etablerade partierna.

Ny demokratis smygrasistiska taktik fungerade och man kom in i riksdagen. Men när det blev kris inför nästa val, 1994, spelade Ny demokrati desperat ut det öppna rasistkortet. Den nya partiledaren Vivianne Franzén domderade på valmöte efter valmöte om ”muslimska ritualmord på barn” och hotade med att de svenska skolbarnen snart skulle tvingas ligga vända mot Mecka vid morgonbönen. Då svek väljarna fullständigt. Ny demokrati utplånades.

Den här historiebeskrivningen hade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson god koll på. I februari förra året följde jag nämligen med honom under nästan en veckas tid på resa runt i partiorganisationen. Den bild jag fick av partiet var klar och entydig.

För det första att det var smygrasism som gällde. Alla medborgare måtte förstå att är man mot invandrare skall man rösta på Sverigedemokraterna. Däremot var alla öppet rasistiska yttringar strängt förbjudna i partiet. Disciplinen var god. Jimmie Åkesson och hans ledargrupp hade ägnat flera år åt att systematiskt och med hårda nypor utesluta eller jaga bort alla öppna rasister. Visst var ”massinvandringen” det största svenska problemet, men snarare ur någon sorts nationalekonomisk aspekt än som fara för ”rasblandning” eller ”främmande element i vår svenska kultur”, som det hette i partiets nazistiska ursprung. I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering. Det var därför Mona Sahlin gjorde en så slät figur när hon skulle ”ta fajten” med Jimmie Åkesson i tv. Det gick inte att kalla honom rasist när han hade ett ickerasistiskt partiprogram – som han själv i huvudsak författat – i ryggen.

Kring sitt underförstådda, smygrasistiska, fundament byggde så Sverigedemokraterna en sorts kristdemokratisk centerpartistisk nationalromantisk kuliss. Dalahästar och midsommarstång är fint. Sill och brännvin är svensk kultur. Astrid Lindgren är en riktig Sverigedemokrat, vi skall alla tillbaks till Bullerbyn.

Det var så vitt jag kunde se en smart strategi, mycket bättre än Berts och Ians. Och mycket folkligare, inga krav på lägre direktörsskatter där inte. Och fortfarande gäller att vad ska en stackars rasist rösta på om inte Sverigedemokraterna?

Men precis åtta månader efter att jag publicerade min rapport om resan med Jimmie Åkesson trädde han själv fram i Aftonbladet och kastade masken. Hans debattinlägg i tidningen den 19 oktober var häpnadsväckande nog öppet rasistiskt och, i och för sig inte så överraskande, helt inriktat på en enda sorts utlänningar eller invandrare. Jimmy Åkesson presenterade ”muslimerna” som den största faran för Sverige sedan Nazityskland. Och till stöd för den tesen åberopade han en rörig blandning av rent nys, som att muslimerna, ligger bakom de flesta våldtäkterna i Sverige, våra skolor hotas av segregerad simundervisning och att muslimerna snart kommer att införa religiös lagstiftning i Sverige, förutom att de är terrorister.

Hade Mona Sahlin haft den debattartikeln att tillgå när hon mötte Jimmie Åkesson i tv-debatt hade hon gjort intellektuell slarvsylta av honom. Och den förutsättningen består och gäller från och med den 19 oktober alla politiker från de demokratiska partierna. Därför var det alldeles strålande att Aftonbladet kunde publicera Jimmie Åkessons artikel. I all fortsatt politisk debatt kommer nu Jimmie Åkesson att kunna hanteras som öppen rasist.

Frågan är då varför. Det är inget fel på Jimmie Åkessons intelligens. Och han var väl medveten om vad som hände med Ny demokrati när de snubblade ut ur rasistgarderoben. Och visserligen förklarade han för mig när vi träffades att Dansk folkeparti (som är öppet rasistiskt) var föredömet för Sverigedemokraterna. Men han förklarade också att Sverige inte ännu var moget för en såpass renhårig och öppen politik. I det läget, i en tågkupé i Mellansverige i februari, föreföll den slutsatsen helt riktig för oss båda.

Den stora frågan är alltså vad som fått Jimmie Åkesson och hans ledningsgrupp att ändra uppfattning. Hans öppet rasistiska utspel den 19 oktober kan ju inte gärna ha varit en tillfällighet eller en nyck.

De måste alltså ha kommit fram till att Sverige nu verkligen är ”moget” för hårdare tag och helt öppen främlingsfientlighet, som i Danmark. De är ju inga dumskallar så de vet att de nu kommer att vara under konstant attack för sin ärligt deklarerade islamofobi. Och i kalkylen ingår alltså att de kommer att tjäna på det, inte gå under som Ny demokrati.

Jag tror de resonerar som med stenkastarna från AFA och liknande ”vänstergrupper”. Stenkastarna gjorde Sverigedemokraterna till martyrer, förföljda av allt och alla, från stenkastare till ”media” därför att Sverigedemokraterna ensamma bar på den fruktansvärt farliga sanningen (med massinvandringen går Sverige under) och det tjänade partiet på. Sant, så var det.

Men nu måste kalkylen vara att samlade attacker från hela ”etablissemanget” för den öppet deklarerade rasismen skall fungera på samma sätt. Och dessutom befästa partiets roll mitt i den politiska debatten ända fram till valet.

Det finns en logik i det taktiska upplägget. Men jag tror att Jimmie Åkesson och hans hejdukar har misstagit sig på en avgörande punkt. Ord är mycket farligare än stenar. Och utan den skyddande hinnan av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna. Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte.

FAKTA

För övrigt anser jag...

… förtals- och skvallersajten Newsmill ger en god bild av hur många sverigedemokratiska aktivister vi har att göra med. På Newsmill gör 75 procent av cirka 5?000 inlägg tummen upp för Sverigedemokraterna. Och 75 procent av återigen cirka 5?000 inlägg gör tummen ned för islam. Partiet har alltså cirka 3?750 aktivister ute bland näthatarna.

… att det dessutom är en händelse som ser ut som ett samband att cirka 5000 inlägg om mig själv uppvisar exakt samma profil. 75 procent hatare.