Privata sfären försvann – ner i skvallerfloden

KOLUMNISTER

Det förefaller som om golfspelaren Tiger Woods har varit otrogen mot sin svenska hustru Elin.

Jag bygger det antagandet på att han enligt amerikansk sed bett om ursäkt offentligt för någon sorts omoraliskt beteende och lovat bot och bättring.

Däremot fanns det ingen anledning att fästa någon tilltro till kvällstidningarnas jättekampanj i ämnet. Tidningarna hade inga egna källor utan byggde sin journalistik enbart på skvaller från nätet och amerikansk press där ett antal servitriser och strippor paraderade mot betalning.

Därmed hade framförallt Expressen flyttat fram gränsen för vad vi i Sverige kan eller bör skriva om människors privatliv.

Och Aftonbladet traskade desperat patrullo. Vilket dessvärre är kommersiellt oundvikligt. Men publicistiskt katastrofalt.

I olika länder ser man olika på den saken. I det högerkristna USA har man sex på hjärnan, liksom i dubbelmoralens England. Medan Frankrike och Sverige hörde till de länder där den här typen av slaskjournalistik förekom i mer begränsad omfattning. Men med historien om Tiger Woods flyttade Expressen gränserna.

När en norsk blond handbollspelare sålde antydningar om att hon legat med prinsessan Madeleines fästman Jonas till skvallerblaskan Se og hør öppnades dammluckorna för skvallerfloden även i Sverige. Det är en lika pinsam som obehaglig utveckling.

För till det här spelets regler hör att ingenting behöver vara särskilt sant.

Särskilt inte om det gäller kungafamiljen, eftersom man där tillämpar policyn att inte hålla på och dementera vartenda skvaller eftersom det skulle bli en heltidssyssla. Alltså är det fritt fram.

Särskilt för Expressen, som städslat en lögnare i journalistförklädnad, dock med fläskkotlettfrisyr, vid namn Johan T Lindwall.

Jo, jag vet. Glashuset. Expressen vann visserligen otrohetsjournalistiken med fyra förstasidor och 26 helsidor från onsdag till lördag mot Aftonbladets fyra förstasidor och 19 helsidor. Aftonbladets läsarundersökningar visar att kungaskvallret var det mest lästa i tidningen under dessa dagar. Det är det som är själva helvetet. Kungaskvaller är en miljonaffär och Aftonbladet har ingen Johan T Lindwall.

Det är jag glad för. Eftersom jag inte har något ekonomiskt ansvar för tidningen.

Johan T Lindwalls verksamhet är dessvärre värd miljoner för Expressen.

Affärsidén bygger på att eftersom kungafamiljen aldrig dementerar, går det att ljuga ihop snart vad som helst. Som i torsdags när Johan T Lindwall berättade att kungen var ”rasande” vid ett familjeråd och att prinsessan Madeleine inte längre talade med sin fästman. Omedelbart efter detta påstådda familjeråd skulle alltså Johan T Lindwall ha informerats om vad som sagts.

Det är en journalistik som för tankarna till en sketch av Hey Baberiba: Kungafamiljen håller rådslag. Kungen är ”rasande”, någon gråter. När överläggningen är klar frågar kungen: ”Okej, vems tur är det att ringa och informera Johan T Lindwall?” En snyftande kronprinsessa håller skamset upp handen.

Själv skulle han indignerat värja sig mot ett sådant skämt, denna skam för journalistiken, Johan T Lindwall. Han hänvisar nämligen alltid till ”nära vänner inom kungafamiljen”. I så fall finns ingen familj i svensk historia som haft så många falska och skvallrande vänner, somliga av dem heltidsskvallrande. Dessa skvallervänner visar sig emellertid gång efter annan ha felinformerat Johan T Lindwall. Det beror på att de inte existerar i verkligheten utan är fritt uppfunna, återigen enligt affärsidén att kungafamiljen inte dementerar. Till problemet med anklagelser om otrohet hör dessutom svårigheten att dementera. Ingen kan bevisa sin oskuld, sådant skvaller går inte att värja sig mot.

Det sorgliga är att denna förljugna journalistik är så lönsam, trots att den fjäskar för människans lägre instinkter. Eller i värsta fall just därför.

Det än mer sorgliga är att gränsen för vad svenska medier kan skriva om vårt privatliv nu flyttats en mil ut i träsket. Först var det en golfspelare, sedan en prinsessa och hennes fästman. Nästa steg blir förmodligen idrottare, därefter politiker, därefter direktörer, därefter alla.

Utom möjligen journalister.

Vår publicistiska framtid kommer att drabbas av en tsunami av skvaller. Och felet var inte Tiger Woods.

FAKTA

FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...

...Kritiken mot idén att kungen skall ”överlämna” sin dotter vid bröllopet är berättigad. Det är en amerikansk sed som visar att dottern är en ägodel som överlämnas från en herre till en annan. Jag trodde att bara vulgohögern höll på med sånt.

...Inget kärleksförhållande kan överleva den publicitet som prinsessan Madeleine och Jonas Bergström utsattes för.

Störst av allt är skvallerjournalistiken.