Dagens namn: Rolf, Raoul
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Vilks ger sig på de lättkränkta knäppgökarna

Störst av allt är för närvarande inte kärleken. Störst av allt är inte ens yttrandefriheten.

Störst av allt är konstnären Lars Vilks yttrandefrihet när han ihärdigt anstränger sig för att hetsa upp och förolämpa så många troende muslimer som möjligt.

Åtminstone om man får tro de borgerliga tidningarnas ledar- och kulturskribenter, som nu mangrant sluter upp bakom Vilks senaste hyss, att visa bögar in action iförda masker som ska föreställa Muhammed. Efter denna lustifikation, på Uppsala universitet av alla ställen, blev Vilks stångad av en självutnämnd försvarare av islams allra heligaste. Ännu en framgång, ännu en seger för yttrandefriheten.

Men Vilks obestridliga yttrandefrihet innebär inte att hans yttranden ska gå fria från kritik. Det är ett grundläggande missförstånd som nu sprider sig likt politisk snuva på ledar- och kultursidor i den ivrigast bombliberala pressen.





Exempelvis hävdar de två redaktörerna för högertidningarna Neo och Axess att den som kritiserar Vilks ”väljer att gå skränande islamister till mötes” (DN 18 maj). Redaktörerna bifogar en namnlista på publicister som skulle ha gjort sig skyldiga till denna skändlighet. Brännmärkning alltså, ett försök att skrämma till tystnad.

Jag ska därför fräckt utnyttja min egen yttrandefrihet, som varken är större eller mindre värd än Lars Vilks, till några påpekanden. Lars Vilks uppfattning att det ”finns för många muslimer i Sverige” och hans deklarerade avsikt, att han ska ”uppfostra muslimer till demokrati”, uttrycker ett förakt som omedelbart leder till slutsatsen att han själv borde uppfostras i sådan riktning. Och när han åberopar sig på ett brett folkligt stöd sliter han av sig sitt konstnärliga fikonlöv:

”Jo, jag får stöd från många håll. Man ska komma ihåg att ute i folkdjupet råder en stark främlingsfientlig stämning som det inte talas mycket om. Men så är det och därför hejas jag naturligtvis på från det hållet.” (Expressen 18 maj).

Sverigedemokraterna, vars politiska styrka Vilks uppenbarligen överskattar, står alltså på hans sida. Enade med landets liberala skribenter. Han har därmed lyckats med en lika skicklig som cynisk strategi. Knepet var ändå förvånansvärt enkelt:



Han har systematiskt gett sig på de mest lättkränkta, och de lättaste att kränka, en liten minoritet av hysteriker, knäppgökar och arbetslösa tonårsligister som återfinns bland den dryga halva miljonen invandrare eller svartskallar som såväl sverigedemokrater som liberala kulturskribenter slentrianmässigt buntar samman under beteckningen ”muslimer”.

Det är visserligen så att 99,9 procent av dessa människor aldrig skulle komma på tanken att stånga Lars Vilks, än mindre ringa och mordhota honom eller försöka bränna ner hans hus.

Men det är också så att hysteriker och knäppgökar är vanligare bland ”muslimerna” än bland skåningar. Skälen till det är enkla och konkreta.

Bland skåningar finns inte människor med krigsneuroser, inte flyktingar som väntar på besked om liv eller död, uppehållstillstånd eller återförvisning till Iran. Bland skåningar är känslan av diskriminering jämförelsevis obetydlig, skåningarna är inte arbetslösa, fattiga eller språkligt handikappade och de är inte utsatta för små lömska politiska partiers hatkampanj. Sannolikheten för att man ska lyckas bli stångad av en skåning är därför låg. Sannolikheten för att den som inte kan försvara sig verbalt tar till ruttna tomater i stället för ord, eller rentav stångas, är högre.



Huvudsaken i Lars Vilks projekt är alltså att han gett sig på människor som är så svaga att de inte kan försvara sig med ord, yttrandefrihet hit eller dit. Och detta kallar han hycklande för att testa yttrandefrihetens gränser. Det var en politisk strategi som uppfanns i Danmark. Yttrandefrihetens gränser ska alltid testas på muslimer. Trots att vi sedan länge är väl medvetna om att där finns inga gränser.

Det är alltså ett fegt projekt.

För ville Lars Vilks testa yttrandefrihetens och konstens gränser i det demokratiska samhället borde han till exempel börja håna bögrörelsen. Eller rita skojiga teckningar där kända kulturjournalister framställs som pedofiler.



Han skulle då varken bli stångad på universitet eller mordhotad per telefon. Men han skulle slitas i stycken av en förintande kampanj på kultur- och ledarsidor eftersom han angripit motsatsen till ”muslimerna”, nämligen de mest röststarka och välformulerade.

Lars Vilks yttrandefrihet vore lika stor i ett sådant sammanhang som i hans strävan att håna de maktlösa. Men det är inte yttrandefriheten som är problemet, det är den politiska moralen.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet