Dagens namn: Lennart, Leonard
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Rojalisträdslan gör medierna till ett dårhus

Jan Guillou: Det är för att smeka denna rojalistiska majoritet ömt där bak som de svenska medierna förvandlat sig till ett dårhus

JIPPO Folket hyllar brudparet efter vigseln.   JIPPO Folket hyllar brudparet efter vigseln. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Jan Guillou.   Jan Guillou.

Det finns lika många rojalister i Sverige som det finns dödsstraffsanhängare i USA. En klar majoritet, drygt 60 procent.

Det är för att smeka denna rojalistiska majoritet ömt där bak som de svenska medierna förvandlat sig till ett dårhus.

För så är det ju. Ser man till det mediala utrymme som ägnats prinsessbröllopet skulle denna händelse vara den största och viktigaste under konungariket Sveriges tusenåriga historia. Bara under den senaste veckan har kvällstidningarna ägnat prinsessbröllopet större utrymme och större redaktionella ansträngningar än man ägnade andra världskriget, för att inte tala om smärre händelser som morden på Olof Palme och Anna Lindh.


Aftonbladet har kommenderat inte mindre än 70 reportrar för att intensifiera denna svassande och journalistiskt självförnedrande underkastelse inför forna tiders överhet.

Och allt detta bara för att ätten Bernadotte lämnar ifrån sig kungakronan till ätten Westling.

Ånej, just det ofina påpekandet har jag inte sett någonstans på de senaste 300 kvällstidningssidorna i ämnet. Ty i fjäsket ingår att inte skriva något enda ord som kunde verka sårande vare sig för Hans Majestät Carl XVI Gustaf eller de 60 procent rojalisterna som skall avnjuta den korrupta journalistiken.

Journalistkåren har frivilligt förvandlat sig till nonsenskakofoni. Som man satt en vuvuzela i var reporters hand.

Däri finns ett lika stort mått av cynism som av uppgivenhet. De 70 reportrarna på Aftonbladet är självklart inte rojalister, lika lite som konkurrenterna på den andra kvällstidningen. Båda tidningarna är för övrigt klart uttalat republikanska på sina ledarsidor. Däri ligger alltså cynismen och fjäsket.




Med uppgivenheten ligger det något annorlunda till. 60 procent av befolkningen är en alldeles för stor läsargrupp för att man skall kunna bortse från den, eller ännu värre skyffla i armarna på den andra tidningen.

Och själva sakfrågan går ju ändå inte att diskutera. Det är som med dödsstraffet. Det finns inga hållbara argument för att tillämpa dödsstraff i en demokrati, lika lite som för att hålla sig med ett system där jobbet som statschef går i arv. Anhängarna av dödsstraff och kungadöme liknar varandra just däri att de bara har känslomässiga argument att ta till. Hämnden är ljuv. Det är tjusigt med kunglighet.

Alltså blir det ingen diskussion om själva huvudsaken. Ingen amerikansk politiker vågar gå emot dödsstraffet för då får han 60 procent av befolkningen emot sig. Ingen svensk politiker utanför Vänsterpartiet vågar framföra sin uppfattning om statsskicket, av exakt samma skäl. Flertalet svenska politiker, ända in i de mörkaste moderata skrymslena, är självfallet republikaner. Bland journalistkåren är den republikanska majoriteten ännu större. Ändå jamsar alla med i fjäsket.



Det är rädslan för den där 60-procentiga majoriteten som styr kryperiet. Men det är också ett förakt för denna förmenta dumskallemajoritet som håller tillbaka såväl politiker som journalister. Som om minsta antydan till diskussion om demokrati och statsskick vore en oförskämdhet mot kungen personligen eller, än värre, mot kronprinsessan Victoria.

Som om det inte skulle gå att förklara för de rojalistiska dumskallarna att ett demokratiserat system med vald statschef inte längre innebär halshuggning av kungafamiljen. De skulle efter en sådan reform fortsätta att vara kung eller drottning, hertigar, prinsar och grevar med samma historiska rätt som alla som heter Hamilton är grevar eller friherrar. De skulle fortfarande vara högt rankade på societetsstegen, till skvallerpressens förnöjelse. De skulle klippa band och hålla tal ungefär som nu.

Skillnaden ligger på ett annat plan. Den makt som kungen inte längre har, som därmed försvunnit in i ett mörkt hål iregeringskansliet, skulle återföras till en av folket vald president som stod för alla utnämningar i riket. De högsta domarposterna skulle inte längre besättas med de mindre dugliga men politiskt mer lämpade. Cheferna för statliga verk och ambassader skulle inte längre vara avdankade politiker. Statsapparaten skulle bli mindre korrupt och fungera bättre. Och kungafamiljen skulle frodas som alltid i societetslivet.


Den senaste tidens orgier i överhetsfjäsk i medierna måtte ändå stå fler än mig upp i halsen. Däri finns kanske något gott. Opinionen svänger till kungasystemets nackdel. Om det alltså inte var en satanisk plan bakom de republikanska mediernas fjäskorgie, att sockra ihjäl rojalismen, så blev det åtminstone en ofrivillig kämpainsats till demokratins förbättring.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet