Att vifta med bevis är ett vanligt trick

KOLUMNISTER

Vi kan kalla honom Otto Spelevink.

Vi tänker oss en söt och ungdomlig toppsosse, visserligen mer talangfull i mediedomptering än i politisk ideologi, dock given för en ministerpost om vänsterpartierna skulle vinna valet.

FLYDDE Sven Otto Littorin hamnade i kvällstidningarnas centrum när han avgick under politikerveckan i Almedalen – sedan flydde han medialjuset.
FLYDDE Sven Otto Littorin hamnade i kvällstidningarnas centrum när han avgick under politikerveckan i Almedalen – sedan flydde han medialjuset.

Men när han kom till politikerveckan i Almedalen hände något ytterst oväntat. I stället för att äntra raden av väntade talarstolar sammankallade han till presskonferens och meddelade, hulkande av gråt, att han nu drog sig tillbaks från all politik.

Skälet var att vissa tidningar förföljde hans barn. Man drog sig inte ens för att nattetid ringa barnens mobiltelefoner och ställa insinuanta frågor om pappas privatliv.

Sensationen var given. Och första indignationsvågen riktade sig mot kvällspressen, eftersom alla tog för givet att ”vissa tidningar” måste betyda kvällstidningar.

Då gjorde Expressen ett offensivt utspel. I stora rubriker lät man meddela att det socialdemokratiska vallokomotivet Otto Spelevink alls inte avgått på grund av någon medial förföljelse mot hans barn. Skälet var ett helt annat, att den ”insinuanta” frågan riktats till pappa själv och om han svarat ja på frågan så hade det inneburit att han gjort sig skyldig till ett brott med fängelse i straffskalan.

Han hade dock inte svarat alls, utan lögnaktigt lovat en intervju vid senare tillfälle. Men i stället valde han att lämna politiken, alltså hellre det än att svara på Expressens fråga.

Alltså hade han ljugit på sin presskonferens.

Avslöjandet väckte raseri på de borgerliga ledarsidorna där man nästan storknade av sina egna beskrivningar om hur sossepolitikern fegt krupit bakom ryggen på sina barn. Dessutom kunde den liberala pressen avslöja att lögnaren hade haft en enskild överläggning med Mona Sahlin före sitt falska utspel. Mona Sahlin var alltså medskyldig.

Fast frågan blev nu till vad hon var medskyldig. För hur löd den viktiga fråga som Expressen påstod sig ha ställt utan att få svar?

Ryktesfloden svämmade redan över alla bräddar. Den vanligaste teorin gick ut på att det fanns ett samband till en åtalad, sedermera dömd polismästare som åkt fast i en omfattande prostitutionshärva. Det var ju trots allt Otto Spelevink som utnämnt denne Kapten Klänning.

För Expressen blev situationen snabbt ohållbar. Hade man sagt A måste man säga B. Man presenterade därför ett anonymt vittne som påstod sig ha haft sex mot betalning med Otto Spelevink för sex år sedan. Hellre än att klart dementera hade den utpekade sossepolitikern avgått från allting.

Självklart blev det nu fart på Aftonbladet. De vanligaste experterna, och de pålitligaste, kallades in under fanorna. Professor Persson och åklagare Alhem intygade att Expressen inte hade några ”bevis” för sin anklagelse och att den inte skulle hålla i domstol.

Att vifta med ”bevis” tillhör de vanligaste tricken när man låtsas förväxla juridik med journalistik.

Förre pressombudsmannen Jigenius förklarade på Aftonbladets debattsida att Expressen utan tvekan skulle bli fälld för förtal om den utpekade stämde tidningen.

Aftonbladet bevisade därefter att Otto Spelevink visst hade dementerat första gången han fick frågan från Expressen och att en pressekreterare också dementerat per mejl. Alltså var det hela bara frågan om ett illvilligt förtal med politiska avsikter. Och självklart var Mona Sahlin utan all skuld när också hon hade dementerat Expressens obevisade anklagelser.

På Aftonbladets ledarsida publicerades ett par rasande angrepp på Expressen för detta pressetiska bottennapp och tidningens politiska kommentatorer kunde nu lägga allt tillrätta och förklara allt.

Utom möjligen en liten detalj. Varför Otto Spelevink försvunnit frivilligt från all politik om han var oskyldig.

Och vad är då det sedelärande i denna historia?

Vi trodde ju oss alla veta att en politiker förlorar på att ducka för frågor och gå under jorden. Men just här finns det nya problemet. Om Otto Spelevink, eller för den delen Sven Otto Littorin, valt att försöka svara på frågor som ”har du någon gång legat med en prostituerad mot eller utan betalning, känner du någon prostituerad, har du någon gång varit otrogen mot din fru?” – så är spelet ändå förlorat.

Ingen klarar sig undan en kampanjande kvällstidning, alla ärliga svar som är avsedda som dementier förvandlas till något som ser ut som bekräftelser.

Alla smålögner kan avslöjas och förstoras. Det går alltså åt helvete hur man än gör.

Därför kommer våra makthavare att bli alltmer ovilliga att svara på frågor och i stället gömma sig bakom talespersoner, pressavdelningar och spinndoktorer. Ungefär som ledningen på BP. Däri ligger den nya insikten och den obehagliga förändringen.

FAKTA

För övrigt

... Dirty Dancing är den näst bästa dansfilmen efter Vita Nätter.

...Maud Olofsson borde förklara vad hon menar med sitt ständigt upprepade ord ”vänsterkartellen”. Att S, MP och V är en brottslig sammanslutning?