Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Bokhandlaren hade knappast fått rätt i en svensk domstol

Jan Guillou gläds åt domen mot journalisten och författaren Åsne Seierstad

FÅR SKADESTÅND En norsk domstol har slagit fast att Shah Mohammad förtalas av Åsne Seierstad i hennes bok ”Bokhandlaren i Kabul”. Han får en kvarts miljon i skadestånd.   FÅR SKADESTÅND En norsk domstol har slagit fast att Shah Mohammad förtalas av Åsne Seierstad i hennes bok ”Bokhandlaren i Kabul”. Han får en kvarts miljon i skadestånd. Foto: PETER KJELLERÅS

Att journalisten och författaren Åsne Seierstad blev fälld för förtal i en norsk domstol är lite överraskande och mycket glädjande.

Åsne Seierstad.   Åsne Seierstad. Foto: ceen wahren

”Bokhandlaren i Kabul”, Shah Mohammad, som högst ofrivilligt fick skänka titel till hennes succébok och dessutom bli huvudskurk i handlingen, är minst sagt svartskalle. Åsne tillhör den högsta societeten i Norge, nära vän till kronprinsparet. Därför är domstolens beslut, att Åsne och hennes förlag Cappelen (Bonniers) ska betala Shah Mohammad en kvarts miljon i skadestånd imponerande.

Jag har svårt att tro att en svensk domstol i motsvarande läge lika iskallt hade kunnat skilja mellan sak och person.



Åsne Seierstads roman är mycket bra, inte tu tal om den saken. Den är dessutom en till formen mycket intressant roman som ligger så nära journalistiken att den ser ut som journalistik.

I just detta finns ingenting klandervärt. Blandformer mellan journalistik och litteratur är faktiskt både vanliga och tillåtna, jag har själv ägnat mig åt saken i fyrtio år.

Problemet med Åsnes roman är att den innehåller grovt och i sammanhanget hänsynslöst förtal av bokhandlarfamiljen i Kabul. Om författarens påståenden om namngivna eller lättidentifierade kvinnors sexuella otrohet eller om sexualövergrepp på barn, som en av bokhandlarfamiljens verkliga eller fiktiva medlemmar skulle ha anförtrott henne, är sanna eller inte spelar ingen roll. Det är förtal i båda fallen, utpekanden för både brottsligt och omoraliskt beteende. Dessutom handlar det om brott som är belagda med dödsstraff i Afghanistan.

Än värre blev det när Åsne Seierstad begick misstaget att hävda att ”hvert eneste ord er sannt”. Om detta vet jag pinsamt mycket eftersom jag högst oförskyllt råkade bli inblandad i en våldsam batalj om saken. 



Det var meningen att jag skulle ha recenserat boken och jag skissade redan på en mycket positiv text. Då utgick jag alltså från att jag läst en dokumentärroman. Men just i det läget blev jag uppringd av Verdens Gang (Norges motsvarighet till Expressen) och reportern bad mig ta ställning till Åsnes påstående att ”vartenda ord” skulle vara sant.

Först blev jag bara häpen. Påståendet innebar inte bara att författaren skulle ha övernaturliga egenskaper som att kunna läsa tankar eller magiskt förflytta sig till olika miljöer utan att synas. En värre konsekvens var att hon utsatte sina offer, familjen där hon varit gäst i flera månader, för dödsfara. Därför svarade jag reportern att boken självklart inte kunde vara sann i journalistisk mening eftersom den var en roman, alltså från början till slut blandning mellan påhitt och verklighet.

Effekten av detta mitt ”angrepp” blev hejdundrande. En patrull mer eller mindre feministiska agitatorer marscherade ut i Bonnierpressen och förklarade att jag var galen, för gammal, desperat och i behov av psykiatrisk vård samt hysteriskt rädd för blondiner, särskilt om de var vackra och begåvade. För debattörer som uppträder med en feministisk legitimation finns nämligen ingen bottennivå.

De rasande feministerna var dessutom fullkomligt besatta av Åsne Seierstads hårfärg och utseende som de tillmätte avgörande betydelse för min galenskap. Ehuru jag självklart inte yttrat ett ord om den saken.

Frågan om förtal av försvarslösa människor i Afghanistan, eller ens den intressanta diskussionen om gränsen mellan journalistik och litteratur, dränktes helt i stridens virvlar där jag förstås blev Odjuret och Åsne Skönheten.

När nu förtalsdomen föll i Oslo mot Åsne och hennes förlag föranledde det inte en enda kommentar från alla dessa frustande feministiska stridshingstar, i vad mån hingstar kan vara feminister.



Jämförelsen med bråket kring Liza Marklunds ”Gömda” ligger nära till hands. Men Liza hade i sina romaner om ”Mia” maskerat de inblandades identiteter och gjort en del geografiska förändringar, till skillnad från Åsne alltså, just för att undvika förtal. I likhet med Åsne begick Liza i stridens hetta misstaget att säga att allt var sant in i minsta detalj. Till skillnad från Åsne fick hon stridshingstarna emot sig och mycket stryk i spalterna.

Varför det gick si i det ena fallet och så i det andra kan te sig gåtfullt. Lizas böcker skulle knappast kunna åtalas för förtal, än mindre fällas i en rättegång.

Den enda, inte särskilt originella, slutsats jag kan dra är att livet inte är rättvist.

Senaste TV-klippen

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet