Dagens namn: Jesper
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Andreas Carlgren ljuger om motivet för vargjakt

Vad den mötessaboterande vänstern skapade för Sverigedemokraterna – ökade sympatier och vänsterhat – håller nu extrema djurvänner på att åstadkomma för varghatarna. Bilden på en mördad vargjägare omgiven av djurvänner med terroristmasker och påkar passar som hand i handske till jägarorganisationernas propaganda att alla ”vargkramare” är galningar. Djurvännernas/ jakthatarnas försök att sabotera vargjakten i Dalarna med fyrverkerier är av ungefär samma karaktär. De kan lika gärna ha skrämt vargen mot passkyttarna och alltså snarare fungerat som extra och frivilligt drev åt jägarna. Karikatyrtecknarna på våra jakttidningar måtte gnugga händerna i förtjusning.





Själva sakfrågan är mycket enkel, också för den som själv är jägare. Man skjuter inte utrotningshotade djur. Det är lika befängt att tänka sig att skjuta på den sällsynta havsörnen som på den sällsynta vargen.



Därför är det svårt att förstå varför vargminister Andreas Carlgren nu för andra året i rad skämmer ut sig med att tillåta licensjakt på en djurart som bara omfattar kring 200 individer, betydligt färre än havsörnarna.

Förra året menade Carlgren att det var nyttigt för vargstammen att reduceras med jakt. Hans resonemang var skrattretande. Nämligen att man genom slumpvis skytte skulle kunna åstadkomma en genetisk förbättring av den svårt inavlade vargstammen. Alla de 28 vargar som fälldes förra året visade sig vara genetiskt friska och således just sådana vargar som skulle ha sparats, om det nu var genetiska förbättringar man var ute efter.

Eftersom Andreas Carlgren omöjligt kan vara så korkad att han trodde på sin egen motivering för vargjakt så finns bara en förklaring. Han ljög.

Inför årets vargjakt hade han därför hittat på en ny motivering. Nu skulle vargarna skjutas inte för att få sin genetik förbättrad utan för att man därmed skulle skapa ”acceptans”. Det är ett ord påhittat av ledarsidan på Svensk Jakt. Innebörden är att varghatarna i framför allt Dalarna och Värmland skulle bli mindre hatiska om man satte en liten säkerhetsventil på dem. Om de en gång om året fick skjuta vargar lagligt så skulle tillräckligt mycket hat pysa ur deras överhettade skallar så att de avhöll sig från illegal jakt.



Också detta är förvisso ett absurt motiv för jakt. Men inte lika lätt att matematiskt motbevisa som påfundet om genetiskt renande skott. Men det finns inga som helst iakttagbara tecken på att varghatarna mjuknat i sin attityd. Snarare tvärtom, då ett antal jägare i Dalarna hotade med bojkott av årets vargjakt eftersom de ansåg tilldelningen för liten.

Varghatet är lika psykologiskt som politiskt intressant och gåtfullt. Att det handlar om en liten minoritet av svenska folket är fullt klart. En stor majoritet av svenskarna vill ha kvar vargen, 71 procent i landet som helhet, 81 procent i Stockholm och 54 procent i Dalarna, enligt mätningar från förra året. Vad man inte vet något om är opinionsläget inom jägarkåren. Jag skulle tro att de flesta jägarna i Sverige liksom jag själv tycker att det är självklart att inte skjuta havsörn eller varg. Men sådana uppfattningar är ytterst sällsynta i jägarpressen, där en entonig hatsång ljudit konstant i mer än tio år. Det beror på konkurrensförhållandet mellan den stora organisationen, Svenska jägareförbundet, och den mindre och mer hårdföra Jägarnas riksförbund, som gjort varghatet till sin profilfråga och anklagar konkurrenten för att vara mjuk mot vargen. Det påminner om konkurrensen mellan sossar och moderater om vem som vill skärpa strafflagstiftningen mest.



Varghatets kärna är svår att lokalisera. År ut och år in har jag läst hatiska tirader i jägarpressen utan att riktigt förstå vad det handlar om. Att jägare skulle vara rädda för vargen, som de hävdar, tvivlar jag starkt på. Eller ens att de skulle vara rädda för att vargen skulle ta deras barn på väg till skolbussen (i Rumänien, med tjugo gånger så mycket varg som i Sverige, är det barn som vaktar fåren). Att vargen tar en och annan jakthund är förstås sant. Och en tragedi i varje enskilt fall. Men jakthundens liv är sunt, hårt och kort. Risken att bli skjuten av jaktkamrat är lika stor som att bli vargdödad. Vildsvinen dödar tio gånger så många jakthundar, trafiken kanske uppåt hundra gånger.



Det glödande hatet handlar om någonting annat än vargar. Det gäller Stockholmsdjävlarna, byråkratdjävlarna och andra storstadsbor. Vargen har blivit en ställföreträdande symbol för denna motsättning stad/landsbygd. Och det är detta som skrämt vettet ur centerpolitiker som Andreas Carlgren.

Dels måste man ifrågasätta det politiskt kloka i att stryka en så pass liten hatminoritet medhårs. Dels måste man inse att problemet blir kvar också efter att vargen utrotats. Vilket vi nu är på väg att genomföra.

Jan Guillou

Visa fler
Om Aftonbladet