Dagens namn: Hjalmar, Helmer
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Det enda vi vet är att kriget inte går att vinna militärt

Den som uttrycker sig fundersamt, skeptiskt eller rent av negativt om den svenska krigföringen i Afghanistan är en förbrytare, enligt vår försvarsminister Sten Tolgfors.

Ty, förklarade han i radions P1, ”debatten försvårar säkerhetsläget för våra insatsstyrkor”. Den som försvårar för svenska soldater när Sverige är i krig begår brottet landsförräderi. Det var fram till 1970-talet belagt med dödsstraff. Numera livstids fängelse.

Jag väljer att tolka försvarsministerns förlöpning som att han inte begrep vad han sa. Ensam är han ju ingalunda om föreställningen att skepsis eller öppen kritik mot den svenska krigföringen i Afghanistan är landsförrädisk. De två ivrigaste ledarsidorna för ökad krig­föring, Expressens och Svenska Dagbladets, har varit inne på samma tankegång. Kritik mot krigföringen är ”ett svek mot de soldater som tjänstgör och har tjänstgjort i Afghanistan” (SvD 18 oktober). Eller än värre i Expressen (17 oktober): ”Låt inte våra stupade soldater i Afghanistan ha dött förgäves”.




Det är en isande tankegång. Vi kan alltså inte avbryta ett förfelat krig, omöjligt att vinna enligt all internationell expertis, därför att vi i så fall skändar våra stupade soldater? Men om vi fortsätter kommer vi inte bara att döda fler afghaner, också fler svenskar kommer att dö. Så att vi får än fler svenskar att hedra genom fortsatt krigföring. Det är en religiöst nationalistiskt färgad ­argumentation som snarare hör hemma på 1600-talet än i vår egen tid.

Men det var inte denna typ av svammel som Tolgfors syftade på med den landsförrädiska debatten, ty med ”debatten” avsåg han endast kritiska synpunkter.

Krigsanhängarna, de som alltså framför tillåtna, icke-brottsliga, synpunkter hävdar gång på gång att det är ”naivt” eller ”verklighetsfrämmande” att påstå att vårt civila bistånd till Afghanistan snarare försvåras än hjälps av stridande förband.

Tanken är att vi först måste besegra allt väpnat motstånd i landet så att befolkningen mangrant underkastar sig vår vilja. Därefter skall vi befria den afghanska kvinnan och införa demokrati. Det är sannerligen en verklighetsfrämmande och naiv tankegång. Som USA sedan länge har övergett.




Våra soldater ser ut precis som de amerikanska soldaterna, som dödar flera tusen civila varje år. Just nu stundar en krigsförbrytarrättegång mot ett gäng amerikanska soldater som dödade civila som sport, och samlade likdelar som jakttroféer.

Det är dessa amerikaner som svenskarna strider med sida vid sida. Det är amerikanskt flygstöd de kallar in när de befinner sig i underläge. Därför bör alla glädjerapporter om hur älskade våra svenska pojkar är där borta bemötas med tvivel. Det afghanska folkets kärlek till våra soldater lär i vart fall inte vara tilltagande.

Motsatsen gäller våra svenska hjälparbetare. Svenska Afghanistankommittén har nu varit verksam i 26 år, sen den sovjetiska ockupationen. Man har för närvarande 5 500 anställda i Afghanistan och bedriver en omfattande verksamhet.

Exempelvis i provinsen Wardak sydost om Kabul, som är ett av talibanernas starkaste fästen, dit inga ockupationssoldater vågar sig annat än möjligen på natten i helikopter.

Om detta berättar kommitténs säkerhetsansvarige Björn-Åke Törnblom uppseendeväckande ting i en intervju i DN (20 oktober), som ingen bombliberal ledarskribent tycks ha läst: ”Där jobbar Svenska Afghanistankommittén i nästan samtliga distrikt med både skolor och kliniker. I våra skolor i Wardak går det 12?000 flickor och 10?000 pojkar. Det kan vi göra för att vi har acceptans i samhället [...] naturligtvis har de talibanernas stöd, annars skulle de här skolorna varit stängda och nedbrunna för länge sen. I Wardak finns inga internationella trupper, de vågar inte åka dit.”

För hjälparbetarna gäller det alltså, bokstavligen, att för död och pina inte bli sammanblandade med några militärer av vare sig svensk eller amerikansk typ. Det är en verklighet tvärtemot den som krigsanhängarna beskriver. Dessutom en verklighet som utsända svenska reportrar märkligt nog undviker. Eller det kanske inte är så märkligt. Gällande tes i Sverige är ju att hjälparbete förutsätter kraftfull militär uppbackning.


Ingen kan med säkerhet säga vad som händer när de utländska trupperna tas hem en efter en, även om krigsanhängarna säger sig veta. Det är möjligt att talibanerna tar över och återinför ­islamistisk idiotdiktatur. Däremot kan man säga att kriget inte går att vinna militärt, det är därför Holland, Kanada och snart Danmark tar hem sina soldater. Så att inte fler skall dö förgäves. Och man kan säkert säga att det blev fler flickor i skola i Afghanistan om vi satsade en och en halv miljard om året på Svenska Afghanistankommittén

i stället för på stridande förband. Till och med i talibanbehärskade områden. Det har nu majoriteten av det svenska folket förstått, enligt senaste Sifomätning. Därför framstår det som en gåta att inte ­regeringsalliansen och bomb­liberalerna förstått.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet