Underrättelsearbetet – ett svenskt hönshus

Mot den bakgrunden måste amerikanerna ha slitit sitt hår när de möttes av en ren dårpippireaktion från den svenska statens representanter. Som den tjänsteman på justitiedepartementet, ämnesrådet Anna-Carin Svensson, som menade att ett formellt utvidgat samarbete med amerikansk underrättelsetjänst riskerade att komma till riksdagens kännedom. Vilket i rådande opinionsläge måste undvikas. Varför riksdagen således måste föras bakom ljuset. Som om inga grundlagar fanns.

Och därmed åkte hela den nya spioneriverksamheten ut i gråzonen. Det är då närmast fantastiskt att en mellanchef på Säpo, chefsanalytikern Malena Rembe, kan komma att betraktas som en ”skyddad källa” av amerikanerna, det vill säga amerikansk agent. Säpo skall liksom underrättelsetjänsten ha ett av regering och riksdag godkänt program för samarbete med andra säkerhets- eller underrättelsetjänster. Säpotjänstemän får inte bli agenter åt främmande makt. Det är faktiskt synnerligen förbjudet.

Ytterligare en underlighet som tycks ha blivit följden av det utvidgade men hemliga underrättelsesamarbetet med USA är amerikanernas upptäckt att den svenska invandrarbefolkningen kunde utgöra en god plantskola för rekrytering av amerikanska agenter, som om Sverige inte längre hade suveränitet över sitt eget territorium. Om ryska spioner ens viskade en sådan tankegång skulle de kastas ur landet på stört.

Den minsta fisken i Wikileaksnätet är intressant på ett helt annat sätt än den amerikanska agenten Rembe på Säpo. Piloten som kände sig föranlåten att springa till amerikanska ambassaden och rapportera om helikoptrar och annat hade nog ingen aning om att han gjorde sig skyldig till brott. Antingen olovlig underrättelseverksamhet, om han rapporterade om utlänningar i Sverige. Eller också spioneri, om han berättade om svenska förhållanden. Till skillnad från agenten Rembe på Säpo skyddas han inte av påståendet om ett informellt sanktionerat, men till sin innebörd ytterst oklart, spionerisamarbete med USA. Och definitivt inte av någon diplomatisk immunitet.

Jag är rätt säker på att denne man skulle ha förstått att det är brottsligt att gå till den ryska ambassaden i liknande ärenden. Men hans förhållande till våra lagar om spioneribrott är säkerligen lika dimmigt som Fredrik Reinfeldts eller Beatrice Asks.

Det är nämligen inte bara lagens bokstav som i verkligheten avgör vad som är ett spioneribrott. Det är lika mycket psykologi och politik; att spionera för USA är inte att spionera, som om det gällde Ryssland. Det tror bara rättvisans blinda gudinna.

Följaktligen har ingen någonsin dömts i Sverige för spioneri åt USA. Och det beror inte på avsaknaden av amerikansk underrättelseverksamhet i vårt land. Ingen utländsk ambassad i Stockholm har en större underrättelsesektion.

De enda amerikanska spiondiplomater som utvisats ur Sverige sattes fast av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront, självklart inte av Säpo. USA:s spioner har all anledning att betrakta Sverige som hemmaplan. Ändå ville man alltså avtalsreglera ett utvidgat samarbete.

Men i och med att en handfull av den svenska statens representanter beslöt sig för att hellre föra riksdagen bakom ljuset än att försöka lagligt reglera det utvidgade samarbetet så förvandlade man det svenska underrättelsearbetet till ett hönshus. Just det som amerikanerna ville undvika.

När den amerikanska ambassaden berömmer den svenska underrättelsetjänsten för fint spioneriresultat i Ryssland, som man överlämnat till USA, hemligheter som var så fina att en amerikansk spionhöjdare flög över till Sverige för att tacka personligen – så är det fråga om en helt annan sak. Då är det bara det gamla vanliga underrättelsesamarbetet med USA. Om det kan man tycka vad man vill, och det gör säkert ryssarna. Men detta samarbete är reglerat sedan decennier och därmed fullt lagligt.

Till skillnad från det nya hönshuset där det inte går att avgöra om den amerikanska agenten Rembe på Säpo är en brottsling eller lojal statstjänsteman.