Dagens namn: Jesper
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Jan
Guillou

Fakta spelar ingen roll för varghatare

Känslomässig diskussion Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet, skriver Jan Guillou. Vargen på bilden sköts i Värmland under förra årets legala vargjakt.   Känslomässig diskussion Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet, skriver Jan Guillou. Vargen på bilden sköts i Värmland under förra årets legala vargjakt. Foto: LARS HEDELIN

Om man skall tro vissa tidningsrubriker, och det skall man inte, så har vargar i Norrtäljetrakten ”angripit en barnfamilj”. Det har de inte. Däremot angrep två fjolårsvalpar i det så kallade Rialareviret en lösspringande hund och dödade den.

Man bör verkligen inte bagatellisera den enskilde hundägarens sorg. Lika lite bör man, som jägarorganisationerna och andra varghatare, överdriva problemet. Sant är att vargar dödar 10–20 jakthundar per år. Återigen, det är lika sorgligt var gång.

Men jakthundens liv är sunt, kort och hårt. Risken att dö är avsevärd. Och för hundens del är risken att bli skjuten av husse eller husses jaktkamrater dubbelt så stor som att bli dödad av varg. Vildsvinen dödar tio gånger så många jakthundar som vargarna. Trafiken hundra gånger så många.

Men fakta av det slaget spelar mycket liten roll när varghatare och vargvänner drabbar samman. I gårdagens Dagens Nyheter hade det efter några timmar rasat in sexhundra kommentarer från allmänheten. Stickor och strån rök som vanligt.

Jag vet ingen annan fråga som skapar motsvarande engagemang och ärligt talat förstår jag inte vad det här beror på. Försöker man se det som ett politiskt problem så är en överväldigande majoritet av svenska folket, senast saken mättes, för vargens existens i Sverige, 71 procent. Siffran blir högre i Stockholm, 81 procent, och lägre i vargdistrikt som Dalarna, 54 procent.

Att politiker som Andreas Carlgren ändå faller till föga för den varghatande minoriteten är svårbegripligt. Han har två gånger slagit knut på sig själv för att tillåta licensjakt på vår svenska vargspillra. Första gången med det befängda argumentet att slumpvis avskjutning skulle vara genetiskt nyttig för vargarna. Andra gången med det demokratiskt än mer besynnerliga argumentet att jägarna måste skjuta vargar då och då för att vi ska få ”acceptans” för vargen i Sverige.

Ordet är påhittat av jägarorganisationerna. Det betyder att om vi jägare inte får avreagera oss en gång om året med legalt vargskytte så kommer vi att övergå till illegal jakt. Utan ”acceptans” kommer vi att utrota vargen oavsett vad politiker säger.

Jag känner inte till något annat område inom politiken där hot om organiserad brottslighet skulle fungera för en minoritet som vill driva ett särintresse.

Också som jägare finner jag den här oerhörda viljan att döda de svenska vargarna svårbegriplig. Vargjakt som sådan har jag inget emot och har själv ägnat mig åt saken på andra håll i världen. Men sällsynta djur, som en majoritet av befolkningen dessutom är starkt engagerad för att skydda, skall man naturligtvis inte skjuta. Havsörnar och kungsörnar lika lite som vargar.

Jag håller rent av för troligt att en majoritet av den svenska jägarkåren delar min uppfattning på den punkten. Men vad jägarna verkligen anser har vi aldrig fått veta. Jaktpressen redigeras efter stenhårda stalinistiska principer och ger sen mer än tio år tillbaka ett intryck av att vargjakt är den absolut viktigaste frågan för Sveriges jägare. År ut och år in, sida upp och sida ner. Upphetsningen är mycket stor och visar inga tecken på att klinga av. Argumenten är ibland hårresande, som att vargarna hotar landsbygdens skolbarn (i kommentarsfälten i DN hoppades en och annan varghatare att några barn skulle dö, helst snart, så att vi fick se på fan). Vargarna kan ibland hota hela den levande landsbygden, det finns helt enkelt ingen gräns för vad varghatarna kan hitta på.

Björnen är farlig för människan, vi har mer än tio gånger så många björnar som vi har vargar i Sverige. Ett par, tre människor har också blivit dödade av björn under de senaste åren. Men björnen slipper inte bara kritik, utan framför allt hat.

Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet. Därför finns inga sakargument som biter i vargfrågan. Det är en känslomässig diskussion och ingen diskussion i sak.

Och det är en diskussion fullkomligt unik för Sverige och Norge. I exempelvis Nordamerika, Ryssland, Polen och Rumänien – alla med stora vargpopulationer – skulle den svenska diskussionen framstå som fullständigt obegriplig. I Norge finns fler får än människor, fåren går lösa och vaktas inte av barn, som i Rumänien. Den norska vargdebatten är alltså konkret på ett sätt som den svenska inte är.

Att varghatet är mer utbrett än i något annat land just här i Sverige beror inte på att svenska vargar är elakare än ryska. Saken kan bara förklaras med att en högljudd minoritet efter mycket ihärdigt och långvarigt arbete lyckats göra den svenska vargen mer politisk än alla andra vargar.

Jan Guillou

Jan Guillou

Visa fler