Dagens namn: Markus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Jan
Guillou

En förföljelse – av groteska proportioner

Ola Lindholm är misstänkt för ringa narkotikabrott. Expressens bevakning har väckt visst uppseende och indignation.   Ola Lindholm är misstänkt för ringa narkotikabrott. Expressens bevakning har väckt visst uppseende och indignation. Foto: HENRIC LINDSTEN

Sant är att Expressens förföljelse av programledaren Ola Lindholm tog sig groteska proportioner. Ola Lindholm är misstänkt för ett ringa narkotikabrott som, om han befinns skyldig, skulle medföra ett obetydligt bötesstraff.

Det är svårt att se hur det skulle motivera en smutskastningskampanj dag efter dag och helsida efter helsida redan på misstankestadiet.

Men Expressen är den enda tidning i Sverige där redaktionsledningen finner ett närmare sadistiskt nöje i att använda publicistiskt våld för att socialt och yrkesmässigt döda.

Det värsta är att det fungerar. Om en enligt straffskalan så pass bagatellartad brottslighet som den Ola Lindholm är misstänkt för blåses upp som en världssensation och blir kampanj så ser ju brottsmisstanken till slut ohygglig ut. På Sveriges Television fick man således panikspatt och började utplåna existensen av sin medarbetare.

Porträttbilder i arkiv och hemsida togs bort, program med hans medverkan spärrades på SVT Play.

 

Det vore oerhört intressant att se hur Expressen och SVT skulle bete sig om Ola Lindholm friades från brottsmisstankar. SVT får väl plocka tillbaks bilderna på sin populäre programledare och släppa spärrarna på SVT Play. Men Expressen, som helt enkelt chansat på en framtida fällande dom, vad gör de? Gissningsvis ingenting, riktar bara sina bannstrålar mot nytt lämpligt offer.

I fallet Ola Lindholm väckte personförföljelsen trots allt visst uppseende och indignation.

Vilket man dock inte med bästa vilja i världen kan säga om tidningens allra mest brutala uttryck för personförföljelse. När två förvirrade pojkar i Landskrona, 19 och 21 år gamla, nyblivna islamister gubevars, försökte tända eld på Muhammedkonstnären Lars Vilks hus så tog det en ände med förskräckelse för de tilltänkta frihetskämparna själva. En av bröderna brännskadades allvarligt, huset klarade sig, pojkarna glömde en jacka med mobiltelefon på platsen och åkte snabbt fast.

Trots att båda var unga och förstagångsförbrytare dömdes de hårt, till 2 och 3 års fängelse. Hade de varit nazister hade de kommit mycket billigare undan och dessutom sluppit undan Expressens kampanj.

 

Men nu valde Expressen att utförligt presentera de två förmågorna med namn och bild, familjehistoria och föräldrar och bild på hus där de bodde.

Att ingen annan tidning i Sverige ens namngav de två virrpannorna beror på en pressetisk tradition som säger att så unga förbrytare måste behandlas varsamt och inte som nu brännmärkas offentligt.

Expressens chefredaktör förklarade tilltaget som ett led i kampen för yttrandefrihet och demokrati. En ståndpunkt som han alltså blev helt ensam om.

Än värre behandlade Expressen de två svensksomalier som i december förra året dömdes för det absurda brottet ”stämpling till terrorism”, vilket betydde att de pratat med varandra om tänkta hjältedåd utan att förstå att de under något års tid var avlyssnade både på telefon och per buggar i hemmet.

De fick fyra år, en dom som knappast skulle stå sig i högre rätt.

 

Här hade funnits mycket för en demokratisk kritik att ta fasta på, den absurda brottsanklagelsen (”olaga skryt”?), Säpos ohämmade avlyssningsiver, de myndigheter som gett tillstånd till avlyssningen, den bodströmska lagstiftning som gjorde politiska processer av detta

mardrömslika slag möjliga i Sverige, de nämndemän som skapade majoritet för fällande dom i tingsrätten och en hel del annat.

Men inget sådant i Expressen. I stället pang på rödbetan, namn och bild och triumf. De två männen som alltså skulle haft den fria pressen på sin sida fick i stället smaka på Expressens extra straffutmätning. I det följande publicerades deras namn och port-rättbilder gång på gång, exempelvis i uppställningar över det ”svenska nätverket av terrorister”. Eller när en annan svensk, utan anknytning till de två dömda, misstänktes för terrorism i Uganda så publicerade Expressen åter namn och bild på de två svensksomalierna, som alltså inte hade med saken att göra.

Och när enig hovrätt som väntat undanröjde idiotdomen och frikände de två politiskt dömda från alla misstankar – så fann Expressen inte detta värt att nämna över huvud taget. Man nöjde sig bara med att i all diskretion plocka bort de två oskyldiga från sina återkommande porträttsamlingar av det svenska ”nätverket” av terrorister, där för övrigt den numera bevisligen oskyldige fången på Guantánamo alltid har ingått.

 

Det är förstås en ringa tröst för Ola Lindholm. Men den förföljelse Expressen utsatte honom för är en västanfläkt mot tidningens kampanjer mot svartskallar. Till Sverigedemokraternas glädje. Men inte till någon annans glädje.

Jan Guillou

Visa fler
Om Aftonbladet