Jaktexpeditionen räddade livet på ett tjog elefanter

1 av 2 | Foto: PRIVAT
FÄLLD ÅLDRING Ett löfte till en bonde fick Jan Guillou att skjuta sin första och troligtvis sista elefant. Med i jakten var en tv-fotograf. Deras berättelse kan ses på TV4 i morgon.
KOLUMNISTER

Till slut sköt jag ändå en elefant. Den möjligheten har jag visserligen haft permanent under åtta års jaktresor till Tanzania, alltid med elefant på licensen. Men jag hade aldrig känt mig frestad, inte ens när tillfälligheterna då och då spelade mig i händerna så att han plötsligt stod där, nära och omedveten om faran, en kort rörelse med mitt avtryckarfinger från döden.

Det är känslomässigt och irrationellt. Jag vet. Men det går ändå inte att för­neka att det är något mycket speciellt med just elefanter. Det har säkert en hel del att göra med alla elefanthistorier man får höra vid de afrikanska lägereldarna. Om olika elefanters helt olika ­beteenden, om deras overkligt detaljerade minne, om deras säregna familjekärlek och sammanhållning. Och ovanpå det kommer den vämjeliga koloniala historien när vita herrar nästan utrotade ­elefanterna och detta mest för nöjes skull.

Mest avkylande i nutiden är ändå den ­omfattande tjuvjakten, som ånyo ­hotar att utrota den afrikanska elefanten. ­Bakom tjuvjakten ligger kinesernas outsinliga efterfrågan på elfenben till ­sniderikonst. Ju fler rika kineser, desto ­större efterfrågan, desto fler tjuvskjutna elefanter. Den afrikanska noshörningen ­ligger ännu värre till. Men det beror inte på ­sniderier utan på den kinesiska ­föreställningen att malt noshörningshorn är ­naturens starkaste och mest osvikliga potenshöjare. Ju fler rika och (därmed) älskogslystna kineser, desto färre noshörningar.

Den enda effektiva motkraften till tjuvjakt på elefanter är legal jakt. Bara genom att lagligen skjuta elefanter kan man rädda dem från tjuvjägarna. Det kan förefalla paradoxalt, men så är det bevisligen. När Tanzania i början av 60-talet beslutade om jaktförbud i hela landet levde omkring 100 000 elefanter i landets – och världens – största vilt­reservat Selous. Efter omkring 30 år ­hade antalet reducerats till 30 000 ­genom tjuvjakt. Sedan den legala jakten återinfördes har antalet stigit till ­omkring 80 000. Ju mer laglig jakt, ­desto fler elefanter.

En jaktexpedition i Tanzania består av 7–8 man ombord på en stor Toyota Landcruiser, däribland en vanligtvis vit yrkesjägare, en betalande utländsk jägare, två spårare och en polis. Skulle vi stöta samman med tjuvjägare där ute så kommer polisen ombord att omedelbart deputera oss andra, ungefär som

i vilda västern, och så är människojakten i gång. Den ordningen är ett villkor från den tanzanianska staten för att ge de olika jaktfirmorna koncessioner för jakt på statens mark. Det betyder att ­alla områden som är intressanta för jakt ständigt genomkorsas av parapolisiära jaktexpeditioner med avsevärd eldkraft ombord, särskilt på långt håll, och dessutom spårare som är så skickliga att varken djur eller människor undkommer dem. Redan detta hot tycks för det mesta vara tillräckligt för att hålla tjuvjägare borta. Och staten har för övrigt inga möjligheter att upprätthålla polisiär bevakning över de enorma områden det oftast handlar om.

På så vis var jag teoretiskt anti­tjuvjaktspolis under åtta år utan att ­någonting hände.

Tills nu senast när jag kom till Luikwika i södra Tanzania, på gränsen till Moçambique. Då hamnade jag lika oväntat som obönhörligt i en veritabel krigszon.

Vi fann inom några dygn ett drygt dussin tjuvskjutna, eller förgiftade, elefantlik. Och så var människojakten i gång. Vi fångade fyra tjuvjägare, spårade ytter­ligare några och oskadliggjorde två ­hela ligor.

Det hade varit lugnt i området i åtta år. Det som förorsakat denna nya ­epidemi av tjuvjakt var att hälarpriset på elfenben gått upp från 14 dollar kilot till 40 dollar. Och tydligen var det så enkelt som att 14 dollar kilot inte var värt att riskera livet för, men att höjningen till 40 dollar förändrade allt.

När människojakten var över, åtminstone för den här gången, återgick vi till att vara en vanlig civil och legal jakt­expedition. Det var då vi träffade på den fattige bonde som under natten ­blivit rånad på den lilla familjens hela matförråd och dessutom fått två av sina hyddor demolerade. Tjuvarna hade lämnat minst sagt tydliga spår efter sig. De var sex elefanttjurar, med en gammal smart banditledare i spetsen. Risken var överhängande att de skulle komma till­baka nästa natt och döda människor i vredes­-mod över att inte kunna stjäla mer majs.

Jag lovade bonden att ersätta majsen, men också att försöka döda ledaren för elefantligan. Vi sköt honom samma dag, en tjur i min egen ålder, en sån som inte längre deltar i reproduktionen, en sån som vita elefantjägare i ­regel är ute ­efter. Medan tjuvjägarna, som får betalt per kilo elfenben, ­föredrar att skjuta elefantkor som har lättare ­betar.

Tjuvjägarna måste nämligen fly till fots nattetid med hela bördan på huvudet, och hinna långt, eftersom de lämnar blodspår efter sig. Spår som kan ­hittas av jägarna/antitjuvjaktsstyrkan. Eller än värre av lejon. 40 dollar kilot är ändå värt att riskera livet för.

Jag gissar att vår påtvingade förvandling från jaktexpedition till polisstyrka räddade livet på några tjog elefanter, mestadels kor, för den närmaste fram­tiden.

De ivrigaste djurvännerna och exempelvis Världsnaturfonden och Greenpeace, försöker rädda Afrikas elefanter genom att bedriva lobbying för totalt jaktförbud. De tycks ha övertygat ­exempelvis presidenten i Kenya, ”den ende kenyan som är emot legal jakt”, och är på god väg att få över, eller köpa över, presidenten i Botswana.

Djurvännerna dödar elefanterna. Jägarna räddar dem. Det må vara politiskt ­förargligt och moraliskt tvivelaktigt och upprörande i själen för var renhjärtad djurvän. Men så är det.

Ps. Hela berättelsen om denna kombinerade jakt på tjuvjägare och elefant kommer på TV4 i morgon klockan 20.00. Något ens liknande har nog aldrig ­filmats. Det är ju ett reportage som knappast kan planeras eller förberedas. Man måste ha tur, och det ­hade vi denna första och sannolikt sista gång jag jagade i Afrika med en tv-­fotograf.

Jan Guillou

För övrigt anser jag …

■ ■ ... en gentleman, eller åtminstone en jägare med viss självaktning, inte jagar i Sydafrika. Varför kommer att framgå av nästa veckas tv-program, samma sändningstid.

■ ■... ledarsidan på Svensk Jakt faktiskt slagit sina svåröverträffade polemiska vulgärrekord när de avbildar vargjaktsmotståndare som en blandning av marscherande nazister och bögar (!) stöveltrampande under fanorna i rosa (!) uniformer.