Löfven får se upp – att fälla sossar har blivit en sport

Så kom det vit rök från skorstenen på Sveavägen 68. Kardinalerna (VU-ledamöterna) hade enats om vem av dem själva som skulle bli påve (parti­ordförande).

Det journalistiska drevet gör sig alltså­ redo för att nu lika vällustigt jaga­ Stefan Löfven som man jagade och till slut fällde Håkan Juholt?

Säkert. Löfvens krognotor de senaste tio åren kommer att fingranskas. Liksom hans reseräkningar. Och skulle han någon gång i den grönare delen av sin ombudsmannakarriär ha betett sig olämpligt på nattklubb i Tallinn så kommer vi att sorgfälligt informeras på den punkten.

Jag tror ingenting om nattklubbar i Tallinn, det är ingen insinuation, bara ett tänkt exempel på drevjournalisternas, om man så får säga, våtaste drömmar.

Tvärtom tror jag att det socialdemokratiska kardinalkonciliet dammsugit kandidaternas garderober. Minsta fingrande på korgosse, minsta snatteri ur kollekten och kandidaten vore avskriven­.

Och det beror just på drevfaktorn. För helt rätt har inte de chefredaktörer, redaktionschefer­ och andra medie­koryféer som nu samfällt vittnar om att drev mot socialdemokratiska partiledare alls icke existerar.

Helt rätt har de bara när de pekar på Håkan Juholts återkommande inbjudningar till drev, från hyresbidrag med oklara regler (han hade fått fullt bidrag om han hållit katt, men inte sambo i lägenheten) till smålögner om politisk heroism i ungdomen, förvirrade och motsägelsefulla utspel om vår krigs­insats i Libyen, dribblet med budget­motionen och allt annat fram till magplasket med lögnen på Folk och Försvar, där han påstod att Moderaterna myglat försvarspolitik med Sverigedemokraterna.

Drevförnekarnas motfråga blir därför enkel­ och klar: menar ni att vi skulle ha förtigit allt detta?

Nej, naturligtvis inte, Juholt fick i stor utsträckning ligga som han bäddade. Men så enkelt är det ändå inte. Det handlar dels om proportioner. Var det verkligen en skandal i klass med Watergate att Juholt, liksom en del andra diskret­ bortglömda borgerliga riksdagsmän, läst fel bland tusentals bidrags­regler?

Och dels handlar det om en ny journalistisk tradition. Det kanske började med kampanjen mot Göran Persson för hans barnsliga bygge av herrgårds­imitation i Sörmland. Valet 2006 utvecklade sig till en folkomröstning om honom själv. Det fortsatte med den

i stora drag besinningslösa förföljelsen av Mona Sahlin i valet 2010. Som när Expressen­ inför valdagen fann det absolut­ nödvändigt att i detalj, på flera helsidor, göra en lika minutiös som orättvis genomgång­ av den genom­tröskade Tobleroneaffären 15 år tidigare. Det var kampanjjournalistik med syfte att fälla Mona Sahlin där varje liten­ sjunkande opinionssiffra skadeglatt blåstes upp till katastrof och under­gång och därmed bidrog till att framkalla katastrof.

Det var denna nya ordning, den nya sporten att fälla sossar, som trädde i funktion när Håkan Juholt blev partiledare och han var illa rustad för den striden.

Tag Pär Nuder, en säkerligen väl kvalificerad kandidat i förhandsspekulationerna. Hade han blivit vald hade Expressen­ slitit honom i stycken. Några år efter valförlusten 2006 gick han nämligen över till kapitalismen, blev styrelse­ledamot i ”riskkapitalbolaget” EQT, kontrollerat av Wallenberg, blev ”konsult” åt firman­ Albright Stonebridge Group, som specialiserat sig på vinstdrivande privatisering av offentlig egendom. Nuder är därtill styrelse­ledamot i något som heter Swedegas, ett företag­ som nyligen åkt fast för att ha dribblat undan 74 miljoner till Guernsey med hjälp av kreativa ränte­operationer. Vad jag här skrivit på några rader skulle bli ett par hundra helsidor i Expressen. Sådant överlever ingen politiker. Och sporten att jaga Nuder skulle förstärkas av den nya ordning som uppstått efter de så framgångsrika insatserna mot Mona Sahlin och Håkan Juholt. Och hur såg det då ut i de andra partiledarkandidaternas garderober? Det får vi inte veta, men Nuder räcker gott som exempel.

Somliga politiker tycks vilja berika sig efter den politiska karriärens synbarliga slut. Som socialdemokraterna Pär Nuder, Ulrica Messing och Göran Persson själv. Och moderaten Carl Bildt.

De säljer inte yrkeskunskaper utan sitt namn till storföretagen, en mildare form av korruption, men lönsam. Nu kan man visserligen hävda att strävan efter rikedom är en större synd för en socialdemokrat än för en moderat – där det snarare är dygd.

Men Carl Bildts intjänade oljemiljoner är inte direkt ospännande. De är fläckade av rysk gangsterism och afrikanskt blod. Ändå vill drevet mot Carl Bildt liksom inte riktigt ta fart. Enstaka journalister har jobbat som bävrar med saken, två sitter i etiopiskt fängelse. Men det samfällda ivriga, våldsamt upphetsade drevet mot Carl Bildt blev aldrig av. Jag tror vi alla förstår varför.