Antiterrorlagarna en krigsförklaring – mot invandrare

KOLUMNISTER

Drygt ett år har passerat sedan ­Anders Behring Breivik genomförde sin terroristattack i och utanför Oslo. Det kvardröjande huvudspörsmålet rör enbart terroristens mentala ­status. Är han i rättslig mening galen eller inte?

Jag tvivlar starkt på att det hade varit den stora frågan i händelse av att en liknande attack hade utförts av en islamistisk terrorist.

Såväl förtjusta sverigedemokrater som politiska kommentatorer

i medierna var under de första timmarna efter dådet övertygade om att vi ­hade att göra med islamistisk terrorism. Men så fort det framgick att gärningsmannen var en vit norrman skedde en blixtsnabb förvandling från terrorist till enskild galning. Statsminister Fredrik Reinfeldt kunde till exempel redan på sin första presskonferens slå fast att vårt samhälle är särskilt sårbart ”inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande”. Ett omdöme som då redan uttalats av exempelvis den notoriske terroristexperten Ranstorp.

När den islamistiske självsprängaren Taimour Abdulwahab slog till i Stockholm julen 2010 blev reak­tionen den rakt motsatta. Nu talade Reinfeldt om en utstuderad terrorist med klart definierade mål. Terroristexperterna höll med.

Alltså. Vita högerextremistiska och främlingsfientliga terrorister som lasermannen Ausonius, Peter Mangs i Malmö och Breivik är alla enskilda galningar. De är indivi­duella psykiatriska problem som samhället inte kan värja sig mot, en sorts olyckshändelser. De är som mannen som sköt John Lennon. ­Medan däremot islamistiska terrorister alltid är vid sunda vätskor och därför ett politiskt problem som skall skötas av förbättrad lagstiftning och säkerhetspolis.

Det är en dyster lärdom. Därför att en sådan samhällelig allmän övertygelse oundvikligen leder till mindre demokrati, mindre öppenhet och mindre humanitet.

Kanske var det i den bäcken Norges statsminister Jens Stoltenberg ville stämma när han fällde sitt ­berömda yttrande att det norska samhällets svar på terrordådet skulle bli just mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet.

Det var ett starkt och beundransvärt uttalande. Som Jens Stoltenberg inte längre tycks leva upp till. Norge är nämligen på väg att införa terroristlagar av svensk modell.

Just den norska avsaknaden av ­sådana uttalat antidemokratiska lagar­ blev föremål för en spontan hånfullhet som jag omöjligen kan glömma. Timmarna efter Breiviks massaker på Utøya, när den allmänna föreställningen handlade om terrorister och inte galningar, skrev

Dagens ­Nyheters politiske kommentator Henrik Brors hånfullt om Norges avsaknad av rejäla terroristlagar, ­vilket nu skulle bli ”en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället”.

Tron på särskilt antidemokra­tiska lagar som riktar sig mot muslimska minoriteter är som bekant stor i Västvärlden. Så inte ens Jens Stoltenberg kunde stå emot, nu är hans partikamrat justitieminister Grete Faremo i gång med att införa lagar av svensk typ. Som exempelvis att kriminalisera terroristiska tankar.

Det brottet, som kallas stämpling till terrorism på svenska, har vi faktiskt redan prövat i svensk domstol. Två män dömdes i Göteborgs tingsrätt till omkring fyra års fängelse för att de fantiserat och babblat om heroiska insatser utan att ana att deras bostäder var buggade och ­deras telefoner avlyssnade.

Vid den fällande domen, applåderad i svensk morgonpress, uttalade den dåvarande operative chefen för Säpo, Anders Thornberg, sin glädje över att ”de stora ­resurser Säpo lagt ned (telefonavlyssning och buggning) hade gett så gott ­resultat” och att ­domen kan få ”stor betydelse för Säpos kommande arbete”.

En enig hovrätt ­undanröjde därefter skandaldomen. Utan knyst från vare sig morgonpress eller Säpo.

Men vad saken ytterst gällde var nog svårt att förstå utanför Säpo. Läget är nämligen att Säpo ­sedan slutet av kalla kriget har fördubblats. Och i runda slängar arbetar hälften av detta fördubblade Säpo med att förfölja muslimer.

Mardrömmen är alltså högst konkret, ändå svår att föreställa sig. ­Hela vår gamla säkerhetspolis är alltså inriktad på att telefonavlyssna och bugga invandrare och att värva­ angivare bland dem, unga som gamla, i skolor och på arbetsplatser.

Den fällande domen för förbjudna fantasier hade onekligen, som denne Anders Thornberg sade, fått ”stor betydelse för Säpos kommande arbete”. I synnerhet som just Thornberg nu utnämnts till chef för hela verksamheten.

I Sverige, Norge och Danmark har den islamistiska terrorismen, sedan våra antidemokratiska terrorlagars införande, utgjort en mindre fara för medborgarna än risken att dö till följd af kycklingben i halsen eller att halka i badkaret. Ändå denna enorma satsning på odemokratiska terrorlagar.

Det är en ren krigsförklaring mot stora grupper invandrare. Och därför en politik dummare och farligare än såväl enskilda galningar som islamistiska terrorister.