Maffiaregler gör att det brottsliga systemet lever kvar på elitskolorna

Lundsbergs rektor Staffan Hörnberg farmför sin skola.
Foto: BJÖRN LINDAHL
Lundsbergs rektor Staffan Hörnberg farmför sin skola.
KOLUMNISTER

Idealen kommer från England. I en förordning från 1864 listas de första nio internatskolorna, samtliga fortfarande verksamma, Eton den mest berömda.

Dessa skolor skulle fostra ­landets absoluta elit, ett särskilt brutalt och väluppfostrat släkte som skulle leda imperiet, det vill säga världen.

Jan Guillou.
Jan Guillou.

Militär disciplin, under- och överordning och ett stort antal kroppsstraff av olika stränghetsgrad kan därför ha tett sig både rimligt och normalt mot den bakgrunden. Men frågan är hur det gick till när de svenska internat­skolorna övertog de idealen.

I ett ojämlikhetssamhälle präglat av både rastänkande och föreställningar om hur ­våra gossar, alltså gossar av det rätta virket, skall härdas med stryk, iskalla bad och mycket idrott, får skolor som Eton, Lundsberg och Solbacka inga problem.

Om det är tillåtet att använda våld som uppfostran i hemmet blir det också tillåtet i skolan. Men från och med 1960-talet försvinner dessa ­föreställningar och så framstår kamratuppfostran, helt riktigt, som ren och skär brottslighet. Alltför många skandaler med ­sådant innehåll blev Solbackas död. De överlevande internatskolorna fick nu börja ta det försiktigare med pennalismen och de fina gamla traditionerna.

Under en kort period på 1990-talet tycks det systematiska översittarvåldet rentav ha försvunnit från Lundsberg. Det berodde på att de överklassföräldrar som då ­hade sina barn på skolan varit unga på 1960- och 70-talen. Men nästa föräldrageneration, som blivit rik på 1980-­talet och inte var accepterad och fin gammal överklass, återinförde pennalismen med stor beslutsamhet.

Man sparkade för det syftet en alltför liberal rektor som var våldmotståndare.

Och därmed är vi framme vid något som måste framstå som en ren gåta för alla som inte har personlig erfarenhet av ­internatskolorna. Varför är det fint med pennalism? För det första ­gäller tanken att internatskolan kan tjäna som ­inträde till överklassen om man ­inte redan är det. Finhetsfixeringen kommer också den från England. Den nuvarande premiär­ministern ­David Cameron är nummer nitton (19!) i raden av premiärministrar från Eton. ­Någon liknande ­position i det svenska samhället har varken Lundsberg eller Sigtuna. Men det är ändå fint att ha sina barn där. Och i finheten ingår de gamla traditionerna, alltså måste de ­bibehållas. Så ser det ut från ­föräldraperspektivet.

Ur elevperspektivet, det vet varje ­före detta internatskoleelev, råder ett närmast perverst rättvisekrav. Så länge man är så kallad tarm får man blint lyda troman, springa ärenden, putsa skor, lära sig att tåla stryk, förnedras på invigningsriter och ­tåla lite sexuell förnedring. Ty en vacker dag är man själv högst i hierarkin och då jävlar! Föräldrarna och barnens gemensamma intresse av att bibehålla det brottsliga systemet leder till en oskriven regel om omertà, den sicilianska maffians krav på absolut tystnad.

Alla är ­införstådda med vad som är sant, men också med att det ­absolut inte får sägas utåt så att underklassen och såssarna hetsar upp sig. För då kan det sluta med skolans död. Internatskolorna befinner sig nämligen i den speciella situationen att utbildnings­minister Jan Björklund med ett enda penndrag kan ­lägga ner vilket som helst av de tre så kallade riksinternaten. En sådan politisk reform skulle inte kosta Jan Björklund en enda krona. Och sannolikt inte en enda röst, tvärtom.

Polisutredningar kommer aldrig att leda ­särskilt långt, på grund av systemet med omertà. Det enda som kan knäcka den här 1800-talsinstitutionen är fler skandaler, mer avslöjande journalistik med hjälp av enstaka ­avhoppare. Och avhoppare hittar man bland de elever som plågats eller förnedrats över gränsen, så att de rymmer, polisanmäler eller vänder sig till medierna. Till slut tröttnar då den politiska makten. Det var det öde som drabbade Solbacka, där vi gossar alltid ­betraktade lundsbergarna som veklingar, (de hade inte ens fängelsestraff).

Det är ändå märkligt att Lundsberg klarat att upprätt­hålla sin systematiska brottslighet så länge.