Dagens namn: Helena, Elin
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Kriminaljournalistikens politiska lögner är lika galna i dag som tidigare

Kriminaljournalistikens historia är illa solkad av ömsom politik, ömsom viljan att sälja tidning till varje pris, även till priset av en oskyldigt dömd. Inför dessa båda turbokrafter lämnas sanningen på efterkälken. Det är ett faktum. Dystert men närmast ofrånkomligt. Och historien tycks ha en tendens att upprepa sig i åtminstone politiska variationer, om inte kommersiella.

1952 inträffar ett av den svenska rättshistoriens mest remarkabla justitiemord. I en uppenbart riggad rätte­gång döms den så kallade ­Enbomsligan till långa fängelsestraff för att de skulle ha opererat som en stor­stilad ring av sovjetspioner. De var lika oskyldiga som bevisningen mot dem var löjeväckande. Ingen av de många kriminalreportrarna som satt i rättssalen kan ha undgått att observera den saken.

Ändå uppträdde de som en lynchmobb, stödde åklagaren i allt, publicerade egna påhittade bevis och r­efererade avsiktligt fel. De ljög av princip, och med samma motiv, som om de varit Pravdas reportrar i Moskva: för att tjäna staten mot s­tatens fiender, skyldiga eller ej.

En ledande figur i kriminalreportermobben vid den här tiden var DN:s Massi Svensson, vanligtvis ­beskriven som ”legendarisk”. När ett svenskt påstått oskyldigt ”väderspaningsplan” sköts ned av sovjetiskt jaktflyg över Östersjön ledde det till en storpolitisk konflikt. Massi Svensson får då dokumentation från hustrun till en av de försvunna svenska flygarna som visar att det rörde sig om ett spionplan i brittisk och amerikansk tjänst, tvärtemot den officiella svenska versionen. Han har alltså fått ett världsscoop i händerna. Och hans första reaktion, berättar han stolt i sina memoarer, blev att det här får för helvete inte komma ut. Den patriotiska plikten väger tyngre än den journalistiska. Då är det fint att föra läsarna bakom ljuset.

Fint att ljuga var det också in på 60-talet genom ”litterära” förbättringar av kriminalreportaget. Jag vet, ty jag var där och icke oskyldig i den hanteringen.

Den mest utstuderade litterära förbättraren av kriminalreportaget var sannolikt Aftonbladets Börje Heed, ”den flygande reportern”, som till den grad förbättrade storyn om den oskyldige Olle Möller att denne för andra gången kunde dömas oskyldig för mord. Kriminalreporter Heed bär det enskilt största ansvaret för det justitiemordet, men hade Bonniers ”Stora Journalistpriset” funnits då hade han säkert fått det. Olle Möllers oskuld vägde lätt mot hans stora underhållningsvärde.

En liknande prestation i nutid ­begicks av Dala-Demokratens Gubb Jan Stigson som med över 300 artiklar, kreativt och fantasifullt, understött Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och de andra medlemmarna av den liga som låg bakom det åttafaldiga justitiemordet mot Thomas Quick. Gubb Jan hittade till och med på ett ”eget” Quickmord. Men i dag är hans hantering otypisk och Quick hade antagligen dömts utan hans insatser. Börje Heed byggde ensam upp hela sagan om Olle Möller.

Mot slutet av 70-talet dök en helt ny kriminalreportertrend upp, som i viss mån lever kvar än i dag. Nu skulle kriminalreportern sätta fast misstänkta, som vore han ställföreträdande polis. Vilket ju också är ett sätt att tjäna staten i stället för allmänheten. Särskilt inom Sveriges Television har denna parapolisiära journalistik slagit rot. Drivkrafterna är dock inte politiska utan ligger snarare på underhållningsbogen med reportern som förment deckarhjälte.

Politiken i kriminaljournalistiken återkom dock med våldsam kraft på 80- och 90-talen när diverse flumfeministiska teorier slog igenom på bred front i samhällsdebatten. Plötsligt påstods uppemot 25 procent av alla barn ha utsatts för incest. En uppenbart knäpp professor i Uppsala fick gehör för teorier om hur manliga sammansvärjningar, i samband med sex­orgier och satansdyrkan, ägnade sig åt att äta upp småbarn ute på hemliga mötes­platser i våra skogar. Blåkulla, alltså.

På grund av det förment feministiska budskapet flockade sig för första gången kulturjournalisterna kring kriminaljournalistiken. Och då var fan lös. Mobben fick kulturstatus. En våg av justitiemord följde och kulminerade med den journalistiska lynchningen av två läkare som ­beskylldes för såväl styckmord som kannibalism. Per Svensson, mångfaldigt prisbelönad kulturreporter, då på Expressen, kunde enbart genom att bedöma de två misstänktas utseende i rättssalen slå fast inte bara ­deras skuld, utan också deras sadistiska läggning i barndomen.

Galenskapen i modern tid kan alltså dessvärre mäta sig med galenskapen i historisk tid när det gäller politiskt motiverat ljug i kriminaljournalistiken. I så motto var 1950-­talets Massi Svensson inte värre­ än 90-talets Per Svensson. Det var inte bättre förr, men dessvärre inte sämre heller. Det är bara de politiska motiven för ljuget som har ­skiftat. Och det kan förstås ske igen.

Den senaste trenden inom kriminaljournalistiken tror jag dock är snabbt övergående, detta att skriva förgyllda memoarer åt mytomana förbrytare. En gangster har lika lite skyldighet att tala sanning i rättssalen som inför en kvällstidningsreporter.

 Aftonbladet

För övrigt anser jag

… man numera utan vidare argumentation kan avfärda domarna mot Enbomsligan och Olle Möller som självklara justitiemord. Den som tvivlar rekommenderas att läsa ”Kodnamn Mikael” av Tomas Bresky och ”Mördaren i folkhemmet” av advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson.

... det inte finns minsta belägg för det orimliga påståendet i filmen Call Girl att Olof Palme skulle ha köpt prostituerade småflickor. Det är självklart förtal och förutsättningarna för en fällande dom borde vara goda.

Jan Guillou

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet