Palmes största politiska misstag avfärdas i filmen

KOLUMNISTER
Olof Palme.
Foto: ROLF PETTERSON
Olof Palme.

Olof Palmes många och obestridliga förtjänster är väl redovisade i Kristina Lindströms och Maud Nycanders hyllningsfilm, som kritikerkåren slutit till sina hjärtan. Filmen skulle passa utmärkt för att entusiasmera interna socialdemokratiska sammankomster.

Men som historieskrivning duger inte detta propagandastycke. Där finns alltför många exempel på märkliga utelämnanden eller ren och skär historieförfalskning.

IB-skandalen var Palmes mest belastande affär någonsin, där begick han några av sina värsta politiska misstag. Men det avfärdar filmen på några minuter med att det bara handlade om ”åsiktsregist­rering”, dessutom högst befogad sådan, eftersom man registrerade ”stalinister”. För att underbygga den lögnen visar filmen upp en liten patetisk demonstration med kanske 200 deltagare där man, faktiskt, sjunger hyllningssång till Stalin. Det är sekten KFML-r som är i farten.

Men demonstrationerna vid den här tiden samlade 10 000-tals deltagare och gällde i huvudsak Vietnamkriget och hade ingenting med Stalin att göra. Det är lika osant som om man skulle beskylla alla dessa människor för att vara bög­hatare, eftersom KFML-r, ensamma om sin åsikt även här, var just det. Filmens anklagelse om att denna vänster hade sina lojaliteter med Sovjetunionen är fullkomligt befängd. Liksom den dolska antydan om att ”stalinister” låg bakom gruvstrejken 1968.

IB-affären gällde i huvudsak under­rättelsetjänstens militära operationer utomlands i direkt strid med den svenska neutralitetspolitiken, exempelvis att vi hade agenter i arab­världen som arbetade åt Israel eller vidarebefordrade kunskaper från vår ambassad i Hanoi till USA:s underrättelsetjänst, under brinnande krig. Vanföreställningen att IB-affären, mer bagatellartat, skulle ha varit en i raden av tidens många avslöjanden om åsiktsregistrering kommer sig av att det bara var i den delen som statsmakten lät utreda avslöjandena – efter mycket knot och flera decennier.

När skandalen rullade i gång försökte Palme först ljuga och håna bort innehållet i Folket i Bild/Kultur­fronts avslöjanden. Peter Bratt och jag var ”pojkar”, visserligen tvåbarns­fäder, som hade ”förläst sig på indian­böcker och dåliga agentromaner”. Det var en position som svårligen kunde upprätthållas när vi fängslades. Då bytte Palme till förklaringen om vår särskilda ondskefullhet. I riks­dagen utnämnde han mig till ”våldets och nävrättens förespråkare”, en demokratins fiende med vilken Palmes ömsom hånfulla bortför­klaringar och ömsom hatfyllda svingande med kommuniststämpeln blev förödande för hans trovärdighet bland landets intellektuella, vars stöd han nu för alltid förlorade. ”När blev samhällskritik spioneri?” frågade författarförbundet i ett upprop som undertecknades av hundratals författare. Liknande protester kom från journalistförbundet. Nobelpristagaren Heinrich Böll och Hans Magnus Enzensberger skrev protestbrev direkt till Palme. Lars Gustafsson och PO Enquist talade på protestmöten runt om i landet. Hela den svenska artisteliten, med Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och Lena Nyman i spetsen arrangerade en protestgala i gamla riksdagshuset. Där kunde åtskilliga roliga och talande citat ha hämtats, eftersom galan filmades.

Men det skulle inte ha passat filmmakarnas syften, ty enligt dem förlorade Palme – oförskyllt och utan att ljuga det minsta – sitt stöd bland landets intellektuella tre år senare på en helt annan fråga, nämligen kärnkraften. Vilket filmen leder i bevis genom att påpeka att Tage Danielsson var emot kärnkraft. Det är inte bara fräck historieförfalskning, det är rent löjeväckande.

Harvardaffären, där Palme misstänktes för skattefusk och definitivt ljög om saken, förekommer inte i filmen. Inte heller Bofors/Indienaffären (”tala fred på dagarna och sälja kanoner på nätterna”). Och Geijeraffären, där Palmes ljugande nådde nya höjder, liksom hans hat mot journalistiska avslöjanden, förklaras bort med att vi inte vet vad som hände, allt blev bara ”viskningslek”.

Det är inte heller sant. Vi vet visst vad som hände. Rikspolischefen gick två gånger till statsminister Palme med uppgifter som pekade ut justitie­minister Geijer som notorisk bordell­kund. Och Palme ljög gång på gång om saken och försökte till och med skylla på Thorbjörn Fälldin! Dokumentärfilmens försök till äreräddning av Palme blir här mer löjeväckande än upprörande.

Upprörande är däremot bilden av Palme i spelfilmen ”Call girl”, där man tveklöst förvandlar Geijeraffären till Palmeaffären och riktar den fördömande udden inte mot justitieministern (vilket vore tillräckligt skandalöst) utan mot den i det här sammanhanget oskyldige Palme. Det är obegripligt dumt. Filmmakarna förvandlade därmed sin samhällskritik till skandalfilm genom rent förtal.

En sak visar båda de misslyckade filmerna. Vi har fortfarande märkligt svårt att handskas med den historiske personen Olof Palme.

I riks­dagen utnämnde han mig till ”våldets och nävrättens förespråkare”

För övrigt anser jag att …

… om dokumentärfilmen ”Palme” skall kunna visas som serie i SVT måste åtskilligt kompletteras eller förändras för att klara reglerna om opartiskhet och saklighet. Ursprungsfilmen borde ha fällts på ett tiotal punkter.

… familjen Palme bör göra allvar av hotet att stämma filmen ”Call girl” för förtal av avliden. Som jag ser det kommer de tämligen säkert att vinna det målet.