Moderaterna flirtar förgäves med SD – och skämmer ut sig

1 av 4
KOLUMNISTER

I decennier pågick sandlåde­kriget mellan socialdemokrater och moderater i frågan om vem som var tuffast när det gällde att kräva hårdare straff.

Eftersom ingen forskning visar, och ingen vettig människa tror, att hårdare straff minskar brottslig­heten, utan snarare har en omvänd effekt och dessutom ökar kostnaderna för samhället, så var långdansen mellan moderater och socialdemokrater ett spel för gallerierna. De trodde inte ens själva på vad de sade.

De övriga partierna lät dem därför hållas i sandlådan. För inte heller politiker i de andra partierna tror att hårdare straff minskar brottslig­heten. USA har den demokratiska världens hårdaste straffskalor. Och den överlägset största brottslig­heten. Befann sig Sverige på USA:s nivå skulle vi ha kring 600 mord om året. Och dödsstraff och livstidsstraff på riktigt.

Nu valsar Moderaterna ut på dansgolvet igen. Fredrik Reinfeldt ägnade huvuddelen av sitt tal på ett partimöte härförleden åt vikten av hårdare straff.

Men Moderaterna har skaffat sig en ny partner, nu riktar man sig inte mot Socialdemokraterna utan mot Sverigedemokraterna, som självklart är för hårdare straff, särskilt för invandrare eller utlänningar. Men ingenting tyder på att Sverige­demokraterna heller tror att man minskar brottsligheten med hårdare straff. De är ute efter något helt annat, att få till fler utvisnings­beslut i dömandet. Så där finns åtminstone en sorts logisk tanke i politiken.

Det märkliga är nu inte att de urgamla populistargumenten om hårdare straff återkommer. Det märkliga är att Moderaterna valt Sverigedemokraterna som motståndare. Vilket ju än tydligare visar sig i en annan fråga, tävlingen om vem som kan uttala sig mest främlingsfientligt utan att gå över gränsen till öppen rasism.

Och då handlar det inte bara om migrationsminister Billströms senaste krumbukter. Den främlingsfientliga demagogin sanktionerades från början av Fredrik Reinfeldt när han skyllde arbetslösheten på invandrare med sitt resonemang om att ”etniska svenskar mitt i livet” minsann inte var så arbetslösa. På samma sätt förklarade han den sjunkande standarden i svenska skolor med att det var svartskallarnas fel.

Tobias Billströms uppdelning mellan goda människor som är blonda och blåögda och onda människor som är brunögda och svarthåriga må ha gått över gränsen, och må självklart bara ha tilltalat främlingsfientliga. Men det är konsekventa utspel som ingår i en politisk linje.

Liksom reformen att polisen i Stockholms tunnelbana skall bortse från att vi inte har ett allmänt legitimationskrav i Sverige och tvärtom koncentrera sina insatser mot brunögda och svarthåriga. Det vill säga arbeta med en brottsmisstanke riktad mot alla som inte är, med Reinfeldts språkbruk, ”etniska svenskar”. Att sådana åtgärder tilltalar sverige­demokrater är självklart.

Men det är förvånansvärt att det ledande regeringspartiet oblygt flirtar med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer och därmed inte tvekar att skämma ut sig.

Beatrice Ask på sin front kunde däremot inte gärna motivera sin straffskärpningskampanj med att det vore önskvärt att sätta hårt åt invandrare. Hon måste i sin flirt med sverigedemokratiska potentiella väljare uppfinna ett helt nytt argument, eftersom det inte går att hävda att hårdare straff vore en samhällsförbättrande reform. Hennes nya argument är häpnadsväckande, liksom det är än mer häpnadsväckande att det bara kunde passera utan att någon reagerade:

”De grova våldsbrotten ska leda till straff som motsvarar brottens allvar och den kränkning som den drabbade får utstå. Så är det inte i dag” (Aftonbladet debatt den 22 mars).

Nej, så är det inte i dag. Denna princip kallas ”öga för öga, tand för tand”, och formulerades i Babylonien för 4 500 år sedan.

Dels handlar det alltså om straff som hämnd, att jämnt väga upp ”den kränkning som den drabbade får utstå”. Dels är det faktiskt ett krav på införande av dödsstraff, något jag inte ens tror Sverigedemokraterna är för.

Så kan man alltså trassla in sig som både Billström och Ask om man tar på sig uppgiften att bekämpa sverige­demokrater med deras egen medicin; det var just denna danska utveckling man kunde frukta när också Sverige fick in ett främlingsfientligt (inte”invandrings­kritiskt” som vissa finare medier kallar det) parti i Sveriges riksdag. Moderaterna hörde till dem som bedyrade att de inte skulle frestas att anpassa sig till de främlingsfientliga.

Och nu är vi ändå där, nu ställer Moderaterna ”etniska svenskar” mot svartskallar, liksom blåögda mot brunögda svenskar. Risken är stor att nästa steg blir en anpassning till den sverigedemokratiska teorin att brottslighet inte har med fattigdom och sociala orsaker att göra utan är en fråga om etnicitet. Men de politiska förlorarna är redan nu Moderaterna. De legitimerar främlingsfientligheten, de upphöjer Sverigedemokraterna till sin politiska huvudmotståndare och de skämmer ut sig.

Och de därmed uppmuntrade främlingsfienderna kommer styrkta i anden att hellre rösta på originalet än den lite vacklande kopian.

För övrigt anser jag atT

… om man som Janne Josefsson är en av Sveriges två sämsta livedebattörer så liknar det intellektuell harakiri att ge sig in i debatt med feminister

För övrigt anser jag att

… sällskapet för inbördes journalistisk beundran, de så kallade grävarna, än en gång tappat huvudet när de gav Expressen en ”guldspade” för att 50 gånger ha repeterat en film som Kent Ekeroth gjorde och som SD ställde till tidningens förfogande. Det hade varit mer logiskt att ge Ekeroth priset.