För Elmsäter-Svärd är alla privatiseringar bra - även de dåliga

1 av 2
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd bedyrar att privatiseringen av järnvägen ”bidragit till effektiviseringar utan att tumma på säkerheten”.
KOLUMNISTER

När jag var barn gick tågen på vintern. Då, på den social­demokratiska tiden, var ingen förvånad över den självklarheten. Till och med för Högerpartiet, som de hette då, var det självklart att Statens Järnvägar ansvarade för järnvägstrafiken. Ett förslag från högern att just denna del av de allmänna kommunikationerna borde privatiseras hade framstått som lika absurt som om SJ hade förklarat att man måste räkna med förseningar och driftstopp för den händelse att det skulle snöa på vintern.

De historiska erfarenheterna av privatkapitalistiskt järnvägskaos var relativt färska men ändå hade det dröjt ända till 1939 innan riksdagen - med Högerpartiets och Industri­förbundets stöd - beslutat att förstatliga resterande privat järnvägsverksamhet för att få ordning på det svenska torpet.

Vad som förändrats sedan dess är inte i första hand tekniken. Det är ­inte så att lokomotiv, växlar och ­signalsystem har blivit sämre sedan 1940-talet. Vad som förändrats är ideologin, med början i thatcher­ismen på 1980-talet.

När tågen gick var det ur ideologisk synvinkel lika självklart att ­staten skulle ansvara för den saken som för vägnätet och broarna. I dag är det väl en tidsfråga innan Stureplanscentern och ungmoderaterna föreslår fortsatt privatisering som skall omfatta också vägarna.

Det handlar alltså inte om teknik när vi sedan ett par decennier ­genomlider en allt sämre - och allt farligare - järnvägstrafik. Det handlar om den på alla fronter segrande privatiseringsideologin.

När infrastrukturminister ­Catharina Elmsäter-Svärd bedyrar att privatiseringen av järnvägens drift och underhåll ”bidragit till ­effektiviseringar utan att tumma på säkerheten” inser alla, rimligtvis också hon själv, att det inte är sant.

Det handlar inte bara om tiotusentals resenärer som står stampande på vintriga perronger i väntan på försenade tåg. Det handlar i än högre grad om livsfara.

Nyligen har två tåg spårat ur i Stockholm. I det ena fallet var ett pendeltåg nära att bli rammat, i det andra dånade ett fullsatt X 2000 över en skadad växel och lokföraren ­rapporterade omedelbart felet, utan att någon åtgärd vidtogs. En timme senare for ett godståg av banan just där. Det var inga bagatellartade ­incidenter, det hade lika gärna ­kunnat sluta med många dödsoffer.

Vilket vi, enligt all rimlig logik, också kommer att drabbas av. Ty ­dåligt underhåll är lönsamt för somliga, nämligen för de ”entreprenörer” som på en sorts ”marknad” skall slåss om underhållsuppdragen. Den vinner som erbjuder lägst pris, vilket tågresenärerna är lyckligt omedvetna om. Dessutom ser underhålls­bolagen till att göra så lite som ­möjligt åt det underhåll de har ­kontrakt på till sitt konkurrenskraftiga låga pris. För att i stället avvakta akuta fel med utryckningar där de kan debitera per timme. Med andra ord, ju sämre underhåll desto mer lönsamt för de fria marknadskrafterna. Och desto farligare för passagerarna.

Det på grund av lönsamhet minskade underhållet har lett till att 700 banarbetare sagts upp eller varslats om avsked bara under det senaste året. I gengäld har direktörslönerna stigit. Utgår jag från, det ingår i logiken.

Fler hårresande fakta om bland ­annat ruttnande sliprar, lösa bultar, flera år gamla provisoriska lagningar och liknande återfinner ni i ­Mikael Nybergs artikel på Aftonbladet Kultur den 20 januari.

När infrastrukturministern således hävdar att underhållet blivit bättre och att säkerheten ökat i takt med privatiseringarna av järnvägstrafiken så måste nog det påståendet tolkas mer som en ideologisk attityd än som fakta. Visserligen har allt blivit sämre och betydligt farligare för passagerarna, men det är i princip en god sak, eftersom privatiseringar alltid är bra även om de är dåliga.

Okej, det är högerns inställning när det ­gäller järnväg lika väl som kissblöjor för att öka lönsamheten inom den privata åldrings­vården eller en rekordsnabb försämring av de svenska skolbarnens förmågor till följd av att vi fått världens mest ­privatiserade skola.

Det politiska problemet är att de flesta partierna har skuld i den här hanteringen. När den nu bevisligen katastrofala privatiseringen av SJ inleddes för ett kvarts sekel sedan var det ”förnyade” socialdemokrater som började. Det tycks hämma dem på något sätt, även om de inte likt högern skulle gå med på att man får räkna med lite svinn bland passagerarna för den goda privatiseringens skull. Men om miljöpartisterna kunde be om ursäkt för sin naiva medverkan till att rasera skolan borde väl även en god socialdemokrat kunna ändra sig. Det kan inte vara så outhärdligt svårt att inta den nya fräscha attityden att vi faktiskt inte tycker att lönsamhet för privata entreprenörer är viktigare än tågpassagerares liv. Ty vi är ju solidariska, ett gammalt fint ord vi ofta använde förr i tiden. Alltså måste vi återförstatliga järnvägen.

För övrigt anser jag att ...

... trakasserierna i säkerhetskontrollen på de svenska flyg­platserna är hart när outhärdliga. Eftersom jag hatar tafsandet ­inför publik har jag aldrig ens ett mynt på mig. Det hjälper inte. ­Under de senaste 3 åren och 11 resor från Malmö har ”slumpen” ändå valt ut mig 10 gånger. Vilket är matematiskt omöjligt.

... om en manlig norsk romanförfattare vid namn Knausgård kan skriva 5 000 sidor om sig själv i stället för en roman kan en kvinnlig svensk journalist vid namn Olsson mycket väl göra tre ­teveprogram om sig själv i stället för om feminism.