Dagens namn: Vilhelmina, Vilma
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

Pang på rödbetan i boken Reinfeldt helst vill glömma

Fredrik Reinfeldt skrev sin ideologiska essä år 1993.   Fredrik Reinfeldt skrev sin ideologiska essä år 1993.

Det är oväntat att läsa en intressant bok av Fredrik Reinfeldt. Jag måste er­känna att jag blev ytterst överraskad.

Det handlar förstås om hans ideologiska essä från 1993, ”Det sovande folket”, som tycks ha ”försvunnit” från alla bibliotek och som den förargliga teatergruppen Nationalscen nyutgivit i en säkerligen högst oönskad piratutgåva. Fredrik Reinfeldt nekade först till att ha författat boken. Senare erkände han, men avfärdade saken som en ungdomssynd.

Det senare kan låta bestickande. Ty vem har inte skrivit något dumt i ungdomen? Men vid närmare eftertanke, dununge var inte Fredrik Reinfeldt när han skrev boken. Han satt både i riksdagen och i Moderaternas partistyrelse och hans medarbetare var en lika lovande påläggskalv vid namn Per Schlingmann. Och det var dessa två som senare skulle skapa ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Genast kommer saken i ett annat läge.

Dessutom är det kul läsning, snart står ögonen på skaft. Fredrik Reinfeldt går nämligen pang på rödbetan.

I en litterärt utformad moralitet skildrar han ett framtida Sverige plågat av ”välfärdsdöden, jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS”. Minst halva den svenska befolkningen har förvandlats till ”sovhjärnor” till följd av "socialdemokratisk hjärntvätt” och ”beroendefram­kallande bidrag” och författaren landar snabbt i slutsatsen att faran sträcker sig långt utanför Sveriges gränser ty ”välfärdsstaten hade tillåtits förstöra mänskligheten”.

Åt denna höga dödlighet bland socialdemokratiskt tvättade hjärnor, dock sovande, riktar Fredrik Reinfeldt sin kraftfulla appell: ”Väck det sovande folket!”

Exakt hur det ska gå till att väcka alla dessa i dödlig sömn försatta välfärdshjärnor framgår inte riktigt i texten. Men när vi väl är vakna erbjuder Fredrik Reinfeldt ett åtgärdspaket. Enkelt uttryckt måste allt utom polis och försvar privatiseras. Nedmonteringen ”av den offentliga sektorn handlar alltså om över­lev­naden för allas vår välfärd”. Fredrik Reinfeldt ömmar särskilt för barn och ungdom, eftersom ”all produktion av barnomsorg och utbildning” bör privatiseras.

En rak, rödglödgad linje i boken är hatet mot allt som avfärdas som ”bidrag”, detta beroendeframkall­ande gift. Författaren är dock inte helt omedveten om att även i ett tänkt borgerligt Sverige kan det finnas människor som verkligen har det svårt. Men gränserna måste dras strängt: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” Vi kan alltså tänka oss soppkök i gathörnen för att hålla svälten borta, men inte a-kassa och social­bidrag.

Rätt raka bananer, som synes. Fredrik Reinfeldt är medveten om den saken och förklarar att om man bara blir av med alla dessa förhat­liga bidrag så kommer ”medborgarna att vara beredda att räcka ut en hjälpande hand till de som har det svårt”, men sådan hjälp får inte ”gå över skattsedeln”. Frivillig välgörenhet alltså.

Texten utmynnar i en fundering om att också privatisera bistånds­politiken, med Bob Geldof som förebild. Och leder därefter till slutsatsen att ”den offentliga sektorn är en omöjlig konstruktion om det reses krav på effektivitet”. Som synes en klassisk borgerlig dogm, möjligen med undantag för stål och brännvin.

Man måste fråga sig varför Moderaterna i Stockholm blev så till den grad upphetsade av att teatergruppen Nationalscen offentligt spred citat från denna bok att de tog till med polisanmälan (för kränkning av Fredrik Reinfeldts upphovsrätt).

Sant är att Fredrik Reinfeldt inte uttrycker sig så här i dag. Eftersom han vanligtvis inte uttrycker sig alls, utan intar attityden av svår­modigt eftertänksam statsman.

Men under åtta år vid makten har han kraftfullt verkat för att genomföra de ideologiska modeller han skisserade i sin bok.

Vi har nu världens mest privatiserade (och försämrade) skola, precis som han önskade. Vi har en sönderprivatiserad järnväg som gör att tåg går åt helvete, om de alls går. Vi har en torpederad a-kassa och fler tuggummisäljande apotek än någonsin - i Stockholm. Carema­skandalerna står som spön i backen inom vården och våra åldringar misshandlas på ytterst privatiserade institutioner där ägarna skattesmiter sina vinster till Cayman Islands eller lånedribblar bort vinsten eftersom de likt den unge Reinfeldt anser att skatt är stöld.

Alltså. Fredrik Reinfeldt i opposition var glasklar i sitt politiska program: privatisera rubbet. Då var det mycket snack och ingen verkstad. Men som statsminister bedrev han inte något snack, tvärtom. Men verkstad.

Tekniken går ut på att inte säga högt vad man vill göra. Då måste man fråga sig om Socialdemokraterna, som inte heller säger något av betydelse i valrörelsen, är inne på samma idé. Egentligen tänker de restaurera det raserade landet, men vågar inte säga det högt?

Stefan Löfven har tyvärr inte skrivit någon liknande bok.

För övrigt anser jag att...

... Åsa Romson slog vulgorekord i Almedalen med sitt omkväde om ”vita hetero­sexuella medelålders män i stadsjeep”. Sexism är inte feminism. För övrigt har jag med säkerhet iakttagit att de flesta förare av stadsjeep är blondiner i trettioårsåldern med hästsvans och solglasögon.

... det är högst anmärkningsvärt att sommarprataren Bea Szenfeld glatt kunde proklamera hat mot ”alla vita heterosexuella män mellan 18 och 80 år” utan att vare sig Afton­bladet eller den andra tidningens minutiösa sommarpratsgranskare hörde det.

Jan Guillou

Visa fler
Om Aftonbladet