Kolumn

Jan Guillou

Nej, alla kan inte lura den ”slumpmässiga” säkerhetskontrollen

KOLUMNISTER

För första gången på länge lyckades jag passera säkerhetskontrollen på Malmö-Sturups flygplats utan att ”slumpen” valde ut mig till särskilt ingående kroppsvisitation. Statistiken var förkrossande. Under fem års tid och 15 resor från Sturup har ”slumpen” valt ut just denne passagerare 14 gånger. Sådana trakasserier är rätt vanliga i Sverige och Norge och jag är sannerligen inte den ende igenkände personen som utsätts för denna lek.

Men att jag lyckades manipulera ”slumpen” just den här gången hade inte med tur att göra, utan med skicklighet. Jag manövrerade mig i läge så att jag gick genom metalldetektorn samtidigt med en svensk-arabisk familj. Då fick ”slumpen” spel och säkerhetskontrollanterna kastade sig över de fyra barnen och deras mamma. Jag kunde slinka förbi medan gosedjur och rosa barnväskor underkastades minutiös säkerhetskontroll. Leken hade övergått i allvar.

Så här är det numera i Sverige, i stort och smått. Det borde ingen ha undgått att observera. Det är vi vita å ena sidan. De mörka muslimliknande å andra sidan.
Desto märkligare då att den nye bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) anklagas lite här och var för att hysa terroristsympatier, dubbel hemlig agenda och vara för mjuk mot islamistisk terrorism. Hans förmenta förgripligheter bestod ju bara i att påpeka det vi alla kan se. En starkt bidragande orsak till att unga svenskar med muslimskt ursprung vill ut och kriga för något de tror är islam är just detta utanförskap, denna ständiga påminnelse om att vara en lägre sorts medborgare, rentav fiende och fara för omgivningen. Det är dessa unga män som väljs ut till särskilda identitetskontroller i tunnelbanan, inte vi vita. Det är de som inte får arbete på grund av sitt namn och sin hårfärg, det är de som hänvisas till de sämsta skolorna, det är de som har minst hopp inför framtiden. Det är de som inte är ­lika inför lagen, tvärtom finns det särskilda nystiftade terrorlagar för just dem. Och för deras skull har Sverige fördubblat sin säkerhetspolis sedan slutet på kalla kriget.
Det förbluffande är då inte att 150 unga män, enligt Säpos beräkningar, rest från Sverige för att kriga med terrororganisationen IS i Syrien och Irak. Det förbluffande är att de bara skulle vara 150.

I Storbritannien uppger myndigheterna att 500 britter åkt till Syrien för att strida för IS. Det kan kanske stämma. Det finns grader i helvetet, Storbritannien har ännu värre terrorlagar än Sverige.

I september reste en 36-årig svensk från Köpenhamn med destination Filippinerna. Vid mellanlandning på London Heathrow greps han, häktades och anklagades för tre brott som tycks vara brott i Storbritannien (för icke-vita) men som inte är brott i Sverige, ens för muslimer. Han hade förbjuden text i sin dator, han anklagades för att ha varit på en plats som kan ha använts för att träna terrorister och han har tidigare rest till Syrien för att strida mot diktatorn Bashar al-Assad. Vart och ett av dessa tre påstådda brott kan rendera 10 års fängelse.
Om en vit svensk hade gripits på motsvarande sätt och hotats med 30 års fängelse för brott som inte existerar i Sverige så hade det tagit hus i helvete. Medierna hade inte legat på latsidan.

Nu ligger medierna på latsidan. Mycket lite har skrivits. Någon enstaka journalist har nöjt sig med standardproceduren att ringa den notoriske terroristexperten Magnus Ranstorp som alltid bekräftar vadsomhelst och gärna uttalar sig med schwung:

”Han ligger rätt risigt till. Brittiska åklagare har brett handlingsutrymme och enbart för de skrifter han har haft i datorn är det fängelsestraff, säger Magnus Ranstorp” (DN 27 oktober).

Vilken sorts förbjuden text som fanns i den där ­datorn avslöjar emellertid inte herr terroristexperten, även om han antydningsvis känner till den. Men hans belåtenhet med de drakoniska brittiska terrorlagarna är inte att ta miste på.

Och detta är i stort sett det enda meningsyttrande jag sett i svenska medier om själva saken. Vi har alltså en svensk som riskerar 30 års fängelse för något som inte vore straffbart i Sverige. Och ingen enda ledarsida, såvitt jag kunnat se, finner det särskilt anmärkningsvärt. Det är en form av medlöperi som för tanken till svenska myndigheters och svenska mediers hållning till den tyska judelagstiftningen under andra världskriget. Antisemitism då, islamofobi idag.
Denne 36-årige svensk som nu med allra största sannolikhet kommer att spärras in många år för något som enligt svensk lag inte vore brottsligt tycks förvisso ha en del tvivelaktiga intressen. Om det är så att han sympatiserar med IS befinner han sig i ytterst dåligt sällskap, en blandning av politiska galningar och teologiskt okunniga knäppgökar. Det är en sak. Att han ändå har rätt till likhet inför lagen är en annan och helt avgörande sak. Och att svenska medier och myndigheter vänder honom ryggen sänder ett iskallt budskap till landets muslimer. Det var det Mehmet Kaplan pekade på.

För övrigt anser jag att ...

… Thomas Bodström verkligen hade ångan uppe när det gällde att hitta på nya terroristlagar. Hade han fått fortsätta som justitieminister hade vi haft det som i England. Lyckligtvis slog Beatrice Ask till den demokratiska bromsen.

… det är obegripligt att svensk polis får använda en särskild hålspetsammunition som är avsedd att döda vid träff. Sju dödsfall under de senaste åren hade kunnat vara noll dödsfall med en mer anständig ammunition. Och ­eftersom Sverige inte tillverkar sådant otyg måste vi importera från USA. Usel affär.