Dagens namn: Lennart, Leonard
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jan
Guillou

De tar i så de kräks - för att nita vänstern

Liberalerna vill blanda ihop andra världskriget med dagens Putinryssland

Det var historielektion på ­internatskolan och i lyriska formuleringar undervisades gossarna om hur andra världskriget avgjordes av landstigningen i Normandie 1944.

Där räddades Europa från nazismen!

Så lät det säkert i de flesta svenska ­läroverk och gymnasier 1959. Anledningen till att jag så väl kommer ihåg denna alldaglighet är enkel. Jag räckte upp handen och invände att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland och att kriget redan var avgjort i juni 1944.

Utskällning för historieförfalskning och kommunistpropaganda följde. I sak naturligtvis löjeväckande, på internatskolan var alla höger. Där fanns sannerligen inte några såssar. Min syn på ­andra världskriget kom från Winston Churchills mem­oarer, som jag plöjt ­under mina helger i internatskolans ­arrest. Som tonåring förstod jag alltså inte att historia kunde vara politik, att det kalla krigets politiska sanning var Avgörande Landstigning, även om det inte var sant.

 

Den hårt dogmatiska historie­förfalskning som präglade 1950-talet är möjligen begriplig i sitt sammanhang. Sverige höll på att ömsa politiskt skinn. Från att ha varit ett tyskorienterat land före kriget var vi nu på väg att bli ett angloamerikanskt. Vi som var ton­åringar förstod inte mor- och far­föräldrarnas misstänksamhet mot det nya: jeans, Elvis Presley, tuggummi och Marilyn Monroe. Bland de intellek­tuella i generationen före oss pågick samtidigt distanseringen från all form av kommunism, allteftersom mer och mer blev känt om Stalintidens utrensningar, Gulag och massmord. Denna ovedersägliga kunskap är sedan dess den tyngst vägande bördan för var och en som förespråkar socialism.

Men därmed upphörde det svenska ­behovet av att förfalska andra världskrigets historiska förlopp. Det var ­alltså Sovjetunionen som beseg­rade Nazityskland, självklart. Siffrorna är entydiga. Sovjetunionen fick betala kriget mot Nazityskland med mellan 25 och 30 miljoner döda. De militära sovjetiska förlust­erna blev tio gånger så stora som för alla de allierade ­styrkorna tillsammans. Det var Röda armén som till slut intog Berlin. Hur skulle man kunna ändra på sådana ­historiska fakta? Och varför?

 

Man kan tänka sig nationalistiska motiv. I amerikanska medier, press, ­television, film och böcker är land­stigningen i Normandie den mest ­skildrade händelsen i andra världs­krigets Europa. Man kan också tänka sig att flertalet amerikaner därför ­faktiskt tror på samma propaganda som min historielärare från 1959. Då finns åtminstone ett begripligt motiv för ­historieförfalskningen.

Samma sak om vi ser på landstigningen med franska ögon. Den ledde till att det blev franska trupper som ­befriade Paris sommaren 1944, med ­generalerna de Gaulle och Leclerc i spetsen. Och det var ju bra. Inte bara för fransmännens självkänsla utan ­kanske än mer för att det inte blev ­Röda armén som befriade Paris också.

Men i Sverige är det svårt att hitta ­sådana nationalistiska motiv till att ändra på den faktiska världshistorien. Sverige lyckades hålla sig utanför ­andra världskriget, först neutrala på Tysklands sida och sedan neutrala på de ­allierades sida. Kanske skickligt, inte så ärofyllt, men heller inte så skamfyllt som somliga hävdar.

Eftersom den diskussionen är den ­enda motsättning som överlevt i Sverige – gick vi för långt för länge i vår medgörlighet gentemot Tyskland? – så dog de andra propaganda­stereotyperna ut. Ingen skulle längre komma på tanken att förneka att det var Sovjetunionen som besegrade ­Nazityskland. Trodde jag.

Men våra liberaler upphör inte att förvåna. I framför allt den andra kvällstidningen har det någon tid radats upp en serie röriga men mycket ilskna ­påståenden med innebörden att det egentligen alls icke var Sovjet­unionen som besegrade Nazityskland. Skribenterna är en blandad skara, alltifrån ­någon historiker till litterära skön­andar, någon kultur­politruk och ­ledarskribent. Man läser dem under stigande förvåning och grubbel.

 

Den liberala ilskan riktar sin spjutspets mot Aftonbladets kultur­chef Åsa Linderborg, som för någon tid sedan, närmast i förbi­gående i en helt annan diskussion, påpekade självklarheten att det till slut var Sovjetunionen som ­intog Berlin.

Historikern Kristian Gerner anförde det liberala anloppet: ”Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall.”

Just det. Sovjetunionen försvarade sig hela vägen till Berlin och krossade större delen av den tyska armén på ­vägen dit. Så vari består egentligen ­invändningen? Att man inte anföll först? Eller hade man tur på något orättvist sätt? Det senare antyder ­faktiskt Gerner i sitt oavsiktligt mycket roliga argument:

”Nazitysklands öde var beseglat tack vare att Ryssland hade hamnat på ­Storbritanniens sida i kriget.”

Så det var egentligen Storbritannien som besegrade Nazityskland? Frågan är hur historiker Gerner tänkte där. ­Terrorbombningarna av Hamburg och Dresden?

En genomgående idé i det liberala ­anloppet är att Stalin var en så ondskefull person, i mångt och mycket besläktad med Hitler, att det blir omoraliskt att tillskriva honom den avgörande ­segern i andra världskriget. Skön­anden Peter Fröberg Idling formulerar den tanken klarast: ”Att något ont förgörs av något ont gör inte det senare gott. Min fiendes fiende kan faktiskt förbli även min fiende.”

Alltså. Eftersom Stalin var en skurk så gills inte Sovjetunionens militära ­seger över Nazityskland.

 

Det är för det första lätt att godta ­påståendet att Stalin var en skurk och för det andra den enskilde person som mer än någon annan skadat socialismens sak. Men det omdömet kan inte förändra den faktiska världshistorien. Därtill innehåller resonemanget en form av historisk arrogans som snarare hör till 1600-talet än till vår tid. Det var inte Stalin personligen som besegrade Nazityskland. Det var Sovjetunionen som genom en enorm kollektiv upp­offring av miljoner och åter milj­oner människor besegrade Nazi­tyskland. Och det trots att man hade en inkompetent diktator vid rodret som begick det ena katastrofala misstaget efter det andra. Om något var tur i sammanhanget var det att Tysklands diktator också var en klåpare. Om Hitler varit den störste härföraren i historien, som han själv och somliga idioter tidvis trodde, så hade kriget kunnat sluta mycket illa. Trots de sovjetiska folkens heroiska uppoffringar.

 

På så vis är liberalernas Stalinkult omänskligt cynisk, i vart fall 1600-tal.

Men någonstans bör den liberala ­bockfoten sticka fram. Det kan inte ­enbart vara så att de spelar rasande för att Åsa Linderborg sagt något ­självklart om andra världskriget. De vill något mer, de vill blanda ihop ­andra världskriget med dagens Putin­-ryssland för att därmed, på något ­obestämt sätt, nita dagens vänster.

Låter det konspiratoriskt i överkant? Nå, se det här:

”Åsa Linderborg har med en dåres envishet hävdat att Stalin var en antifascist vars kamp vi bör minnas med stor tacksamhet, medan en lång rad namn - däribland professor Kristian Gerner - i Expressen har kritiserat henne för en befängd historiesyn, kryddad med färsk Putinpropaganda.”

 

Här har vi den svarta riddaren i spelet, den andra kvällstidningens kulturchef, Karin Olsson, på jakt efter den röda riddaren. Att Karin Olsson förändrar frågan om huru­vida Sovjetunionen ­besegrade Nazityskland till frågan om vi ska känna tacksamhet mot Stalin, är inte mycket att orda om. Sådär gör ­liberalerna nuförtiden. Men när hon skriver ”kryddad med färsk Putin­propaganda” handlar det om något ­annat. Nämligen: ”Viss vänster förenas till exempel i dag med de höger­populistiska i sin försonande syn på Putins agerande i Ukraina.”

Där stack bockfoten tydligt fram. Vi får utgå från att Karin Olsson med ”viss vänster” menar Åsa Linderborg och att Åsa Linderborg stöder Putins krig i Ukraina.

Hur dum får man bli? Tja, dumhet kan förstås ursäktas då den kan vara lika medfödd som blåögdhet. Däremot är det svårare att ursäkta den ohederlighet som ligger bakom ett sådant sätt att argumentera. Det påminner starkt om liberalernas metod att ständigt och likaledes utan belägg vifta med anti­semitstämpeln mot ”viss vänster”.

Och Karin Olssons Putinstämpling var ingen liberal engångsgroda. På sin kultursida sekunderas hon av skön­anden Ulrika Kärnborg som fyller på med förtydliganden:

”Den antiamerikanska ­vänstern här hemma verkar vilja liera sig med Kremls starke man trots att den då hamnar i samma båt som Front National, ­brittiska UKIP, ungerska Jobbik och andra ultranationalister som delar Putins värderingar.

 

Kul, nu har viss vänster blivit antiamerikansk vänster och samtidigt förstås antisemitisk, islamofobisk och nynazistisk. Somliga liberaler tar i så att de kräks.

Efter dessa omdömen från Kärnborg får man se det som närmast milt överslätande när hon avslutar med att beskylla Åsa Linderborg för utstuderad blodtörst.

Men här finns i alla fall ett system i den liberala galenskapen. Det handlar sannerligen inte bara om Åsa Linderborg, även om hon ensam fått klä skott. Rätt många av oss kan beskrivas som vänster. Det handlar inte ens om det enkla faktum att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland. Kärnan i den liberala kampanjen är att ”viss vänster” skulle stå på den nuvarande, snarast högerpopulistiska, ryske ­diktatorns sida. Kedjan av guilt by ­association ser ut så här: Putin anser att Sovjetunionen besegrade Nazi­tyskland (liksom, vågar jag påstå 99,999 procent av det ryska folket). ”Viss vänster” håller med Putin om detta, trots att det var omoraliskt att Stalin personligen vann andra världskriget. Alltså är viss vänster på Putins sida. Vilket skulle bevisas.

 

Historieförfalskning brukar ha starka skäl, något den skall användas till. Liksom landstigningen i Normandie kunde användas till att återupprätta Frankrikes ära eller tillskriva USA ­segern i Europa. Det är ändå rätt ståtliga motiv. I jämförelse framstår dessa svenska liberaler som småttiga när de bara vill beskylla vänstern för att hålla på Putin.

För övrigt anser jag att …

… det är rätt trevligt att för en gångs skull befinna sig på samma sida som en politisk skribent och kolumnist i Afton­bladet.

… danskarna så här i påsktid har en perfekt chans att testa sin yttrandefrihet. Tävling i Jyllands-Posten: Vem ritar den ­skojigaste bilden där Jesus Kristus och ­Barack Obama våldtar statsminister Helle Thorning-Schmidt från varsitt håll? Så får vi se. Danmark har nämligen lag mot hädelse av kristendom.

Jan Guillou

Visa fler
Om Aftonbladet