Kolumn

Jan Guillou

Kolumnister

Muslimska mördare kommer vi aldrig att kalla serieskyttar

Efter ett amerikanskt mönster kom terroristen Peter Mangs att kallas för ”serieskytt” av ett flertal medier, som om det handlat om någon idrottsverksamhet.
Efter ett amerikanskt mönster kom terroristen Peter Mangs att kallas för ”serieskytt” av ett flertal medier, som om det handlat om någon idrottsverksamhet.Foto: Linda Forsell

Åtminstone tre före detta ­terrorister har fått Nobels fredspris. Menachem Begin, som terroriststämplades av den brittiska ockupationsmakten

i Palestina, blev sedermera Israels premiärminister och terrorist­stämplade PLO-ledaren Yassir ­Arafat – som han därefter fick dela fredspriset med. Nelson Mandela är antagligen världens mest älskade och beundrade terrorist. De tyska nazisterna stämplade alla motståndsmän i ockuperade länder som terrorister.

Så har begreppet flyttat sig fram och tillbaka genom decennierna. Fram till våra dagar, då terroriststämpeln blivit strikt reserverad

för muslimer.

För någon månad sedan angrep en vit högerextremist en kyrka i Charleston i South Carolina och mördade nio svarta människor med det uttalade motivet att de våldtog vita kvinnor och utgjorde ett hot mot den vita rasen. Veckan därefter brändes fem liknande kyrkor ner i den amerikanska Södern. Inga amerikanska medier eller politiker skulle drömma om att kalla detta för terrorism, eftersom gärningsmannen var vit och synnerligen kristen. Termen man ­använder är i stället ”masskjutning”.

Denna starkt politiskt motiverade språkliga ordning gäller också i Sverige. När en nazist och en SD-politiker greps i förra veckan för ett betydande innehav av sprängmedel och tändhattar andades ingenstans ordet terrorism, eftersom de visserligen starkt politiskt motiverade förbrytarna var vita. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att ­tänka sig annat ljud i skällan om de varit muslimer.

På senare tid har det också blivit populärt att spekulera i hur det kommer att gå till vid ett första terroristangrepp på Sverige. En mycket känd deckarförfattare har ett sådant motiv i höstens bok. En mindre känd deckar­författare har redan gett ut en bok med titeln ”Almedalen har fallit” som handlar om hur muslimerna ­angriper Almedalsveckan i stor ­skala. Boken hyllas i Svenska Dagbladet av en kolumnist, tillika örlogskapten, som med en rysning tänker på att ”det i onsdags var fyra år sedan det vedervärdiga attentatet på Utøya”.

Attentatet? När en terrorist med klart uttalade politiska motiv ­mördar 69 ungdomar därför att de är socialdemokrater? Det är alltså ”attentat”, betydligt finare än terror­ism.

Denna längtan efter vårt första riktiga terroristdåd, bland deckarförfattare och andra politiska be­dömare, blir allt underligare.

Man kan ju tycka att de två ­”riktiga”, det vill säga av muslimer ut­förda, terrordåd som redan ­in­träffat borde räcka. Självsprängaren ­Taimour Abdulwahab miss­lyckades visserligen, liksom de två skolpojkar som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus, men brände sig ­själva, lämnade legitimation på ­platsen och dömdes hårt för terror­ism som, om de varit vita, ­antagligen avfärdats som pojkbus.

Såvitt jag förstår är det nog bara det magra resultatet av dessa försök som får deckarförfattare och andra politiska bedömare att vilja se framåt, mot mera resultat­inriktade terroristattacker, framför allt den första riktigt stora.

Men det första fallet av kvali­ficerad terrorism i modern svensk historia inträffade mellan 1991 och 1992 när Lasermannen John Ausonius försökte reducera den mörkhyade delen av befolkningen med ungefär samma motiv som Ku Klux Klan. Han dömdes för ett mord och tio mordförsök. Ordet terrorism var ­inte lika frekvent i den politiska ­vokabulären då som nu. Men i ett historiskt perspektiv är det ingen tvekan om vad det handlade om.

Sak samma med terroristen Peter Mangs som dömdes för två mord och fyra mordförsök och några skjutningar mot bland annat moskén och polishuset i Malmö. Efter amerikanskt mönster kom denne terrorist att kallas ”serieskytt” av ett flertal medier, som om det handlat om någon idrottsverksamhet. Och till sist har vi då Anders Behring Breivik som med sina terror­aktioner dödade 77 människor. Få om ens någon bland borgerliga skribenter och deckarförfattare vill kalla ­honom terrorist eftersom han är vit och kristen och tidigare medlem i Fremskrittspartiet.

I USA har dubbelt så många männi­skor dött i attacker utförda av högerextremister som i de ”attentat” som utförts av islamister sedan 2001. ­Polismyndigheter i USA anser att högerextremismen är ett betydligt större och mer reellt hot än islamistisk terrorism. Ändå blir den språk­liga disciplinen upprätthållen med benhård beslutsamhet. Den vite ­gärningsman som mördade nio människor i en kyrka av klart ut­talade terroristiska motiv blir en ­”mass­kjutare”. Den överlevande ­gärningsmannen från attacken på Boston Marathon, skyldig till tre mord, blir tveklöst terrorist.

Det Kalla kriget, den epok som föregick vår tid, var starkt präglad av ett språk som klart och tydligt talade om vem som var god och vem som var ond. Nu under Kriget mot terror­ismen har språket antagit liknande stereotyper. Ingen ­eventuell muslimsk ­seriemördare ­kommer någonsin

att kallas ”serieskytt” på vår tids språk.

Språk är politik. Också där gäller det att göra motstånd mot högern.