Kolumn

Jan Guillou

Kolumnister

Slakten av skolan är viktigare än terrordåd och flyktingströmmar

INGET UNIKT I SVENSK HISTORIA Vi har upplevt flyktingströmmar tidigare, vare sig de kommer från forna Jugoslavien som på 90-talet eller från våra grannländer som under andra världskriget. Därför är årets våg av asylsökande inget vi kommer anse vara remarkabelt om tio år.
INGET UNIKT I SVENSK HISTORIA Vi har upplevt flyktingströmmar tidigare, vare sig de kommer från forna Jugoslavien som på 90-talet eller från våra grannländer som under andra världskriget. Därför är årets våg av asylsökande inget vi kommer anse vara remarkabelt om tio år.Foto: AMANDA LINDGREN

Vid årets slut börjar vi summera, i medierna såväl som vid köksbordet. Det har förmodligen med talmystik att göra, som om 2016 skulle vara något helt annat än 2015.

Störst vikt under det gångna året kommer på de flesta håll att fästas vid flyktingöversvämningen. Det kom till och med fler flyktingar än i början av 90-talet då inbördeskriget i Jugoslavien resulterade i omkring 100 000 bosnier på flykt till Sverige.

Då lät det som nu, ylande om katastrof och nationens undergång. Den tidens sverigedemokrater, fast utan nazistiskt ursprung, Bert och Ians Ny Demokrati, var lika säkra på att yttersta domen nalkades Sverige som Sverigedemokraterna är i dag. Eller i går. Eller för tio år sen.

I dag är den bosniska flyktingvågen bortglömd. Liksom den finska vågen under andra världskriget – exempelvis 80 000 ensamkommande flyktingbarn – liksom den baltiska vågen efter kriget, den ungerska vågen 1956, den grekiska 1967, den polska och den tjeckoslovakiska 1968 och den latinamerikanska på 70-talet.

Att Sverige har en helt annan flyktinghistoria än våra grannländer har med andra världskriget att göra. Finland var i krig, våra skandinaviska grannar var ockuperade och dit kunde ingen fly. Och all denna flyktinginvandring har Sverige undan för undan klarat av och det kommer vi att göra den här gången också. Eftersom vi har vanan och eftersom vi måste.
Så om vi skulle se tillbaks på år 2015 om, låt oss säga, tio år tvivlar jag på att det där med ännu en flyktingvåg kommer att framstå som det mest betydelsefulla. Det var ju bara det gamla vanliga.

Jag tror snarare att 2015 kommer att framstå som ett av de år då våra politiker drabbades av terroristfnatt och tävlade om vem som kunde ­hitta på mest odemokratiska terrorist­lagar, som Ebba Busch Thors idé om att återinföra landsförräderibrottet eller Stefan Löfvens funderingar kring nödvändigheten att kunna ­avläsa medborgarnas datorer.

Svenska politiker är sannerligen inte ensamma i västvärlden om att tappa fattningen vid stora terroristattacker. Efter IS-terroristernas massmord i Paris förklarade Frank­rikes president Hollande krig och hotade med än mer drakoniska terroristlagar. Liksom den republikanske presidentkandidaten Donald Trump krävde inreseförbud i USA för världens samtliga muslimer.
Så där kommer västvärldens politiker­ att låta vid varje framtida terrorist­dåd. Det är ett uttryck för maktlöshet och frustration. De ­måste visa sig kraftfulla. Annars gör deras politiska motståndare det.

Terrorism och politiker som uppträder som elefant i porslinsbutik får naturligt nog stort utrymme i medierna. Ändå tror jag att det var något helt annat och på ytan mindre dramatiskt som år 2015 utgjorde den viktigaste förändringen i Sverige.
I skuggan av den mediala terror- och flyktingdramatiken kollapsade motståndet mot raserandet av den svenska skolan. År 2015 stod det klart att Sverige höll sig med världens mest privatiserade skolor. Svenska och utländska så kallade risk­kapitalister högg för sig allt mer.

Rena skojarföretag som Thoren­gruppen lade under sig skola efter skola och gjorde sina vinster på att försämra undervisningen. Tiotusentals svenska skolbarn, framför allt från underklassen, fick betala priset för de vinstdrivande ­försämringarna, medan den ­liberala medelklassen applåderade ”valfriheten”.

De svenska skolresultaten befann sig i fritt fall, Sverige rasade från en internationell topp till långt under genomsnittet. Detta påverkade Sveriges framtid oändligt mycket mer än något aldrig så spektakulärt terroristdåd eller tillfälligt överfyllda flyktingförläggningar. Och om detta talade vi nästan inte alls år 2015.
Men läs gärna Expressens huvudledare den 6 december av Anna Dahlberg. Inte bara för den förödande och väldokumenterade granskningen av det pågående förstörelseverket. Utan än mer för undvikande av missförståndet att kritiken mot den av privatisering raserade skolan skulle vara något socialistisk påfund.

Betänk rentav socialliberalen Jesu Kristi ord: ”Allt vad I gören mot dessa mina minsta har I ock gjort mot mig.” Gott nytt år.

För övrigt anser jag…

… de liberala ledarskribenterna och Anders Ygeman måhända jublade för tidigt åt att två araber dömdes till livstid för terrorism av Göteborgs tingsrätt. För det första skulle bevisningen inte ha dugt mot vita misstänkta. För det andra ser hovrätten strängt på tingsrättens förlöpningar.

… årets underligaste utrikespolitiska manöver utfördes av Margot Wallström när hon vek ner sig för israelisk kritik och intygade att Israel inte sysslar med s k utomrättsliga avrättningar. Har inte heller påven en lustig mössa och skiter inte björnen i skogen?