Det var rätt att göra uppror – och det lönade sig också

KOLUMNISTER
Jan Guillou 1966.
Jan Guillou 1966.

Nu är det maj 1968, jag är 24 år och sitter på ett möte med Palestinagruppens styrelse på Valhallavägen i Stockholm.

Alla i rummet utom den välkände poeten är födda på 40-talet och alla tillhör vi den mer eller mindre radikala vänstern. Omvärlden ser oss som extremister och Säkerhetspolisen ser oss som statens fiender. Våra telefoner är tidvis avlyssnade och den militära underrättelsetjänsten arbetar på ett projekt att infiltrera oss och provocera oss att begå brott så att vi blir det man vill ha oss till, terrorister. Det vill säga terrorister av Baader-Meinhof-typ. Vid den här tiden var ju terrorismen inte islamistisk utan europeisk och vänsterextremistisk.

Läget är alltså rätt kärvt. Vår politiska övertygelse, förutom det där med vänster, att det palestinska folket har samma nationella rättigheter som israeler, har förpassat oss till samhällets politiska marginal, avgrunden, som somliga sa.

En del av oss försöker skriva på dagspressens kultur- och debattsidor, men våra texter publiceras sällan utanför Aftonbladet. Det är därför vi gör en egen tidning, Palestinsk Front. Hittills har bara en av oss lyckats publicera sig i bokform, även om flera av oss försökt, jag själv åtminstone två gånger. Vi befinner oss så långt från etablissemanget som man kan tänka sig.

När jag ser den här kretsen av idoga idealister framför mig drabbas jag av en nästan oemotståndlig fantasi.

Tänk om vi där och då, låt vara för bara ett kort ögonblick, hade sett framtiden.

Där runt sammanträdesbordet satt i själva verket två av landets mest framgångsrika journalister, tre skönlitterära författare, två stycken Stora Journalistpriset, ett Augustpris, ett Publicistklubbens stora pris (en av oss skulle rentav blir ordförande för Publicistklubben, en församling ingen av oss hade tillträde till då). Och därtill tre hedersdoktorat och två disputerade doktorer.

Kort sagt, där satt ett framtida etablissemang. Men hade någon sagt det hade vi hånskrattat.

Det var alltså inte bara rätt att göra uppror. Det lönade sig, och belönades, långt över förväntan.

Varför just vi 40-talister och varför just då?

Det politiska svaret är att vi var den första generationen som frigjorde oss från Kalla krigets stereotyper. Och USA begick krigsförbrytelser i gigantisk omfattning i Vietnam, inför ögonen på hela världen dessutom. Vietnamkriget beskrivs med rätta som det första TV-kriget. När vi protesterade mot det pågående barbariet och demonstrerade skickade överheten polis och säkerhetspolis på oss och deklarerade att den som inte stödde USA:s fredsbevarande insatser i Indokina ställde sig utanför den demokratiska gemenskapen och således var kommunist. Det var inte bara bensin på upprorsbrasan. Det fick alltför många av oss att tro att vi verkligen var kommunister.

I själva verket var den här generationsstriden mer moralisk än politisk, åtminstone när det gällde tidens huvudfråga, Vietnamkriget. Det var därför vi vann.

Men återigen, varför just vi 40-talister och varför just då? Vad var det mer än frigörelsen från det Kalla kriget som drev oss.

Bilden från icke-etablissemanget i Palestinagruppens styrelse som sedan själva blev etablissemang skulle kunna misstolkas som att vi vore mer begåvade än generationerna före och efter oss.

Så var det naturligtvis inte alls. Men vi var den första generationen som gått en demokratisk skola. Alla hade vi, oavsett våra föräldrars status, fått samma gratis utbildning och serverades samma chans i livet. Och då blev allt möjligt. Man behövde inte ha en far som var professor eller en mor som var läkare för att själv bli det. Vi kunde ta för oss med god aptit, stort självförtroende och stark framtidstro.

Idag är de lika möjligheternas fönster som bekant stängt. Vår svenska skola har återgått till en alltmer privatiserad och antidemokratisk grund där rika barn gynnas och fattiga barn missgynnas. För dagens barn ser därför framtiden ut som den gjorde under 1920-talets klassamhälle.

Vi hade helt enkelt tur som inte föddes ett decennium tidigare eller två decennier senare. Och i dagens Sverige synes inga politiska möjligheter att återdemokratisera skolan. Men skulle det mot förmodan ske så kommer samma sak att hända igen och det kommer på nytt att bli rätt att göra uppror.

LÄS HELA REPORTAGET ”MIN GENERATION” HÄR

FAKTA

PS 1.

I maj 1968 var Carl Bildt för liten för att ansluta sig till oss och gick i stället i opposition mot vänstern. Men idag kan jag inte tänka mig att han och jag har några meningsskiljaktigheter när det gäller Palestinafrågan eller Mellanöstern.

PS 2. Låt vara att Socialhögskolan dominerades av vänstern kring 1968. Men på juridiska fakulteten i Stockholm var vi bara 25 medlemmar i Socialistiska Jurister. Bland 2500 juridikstudenter…