En kolumnist kan inte omvända en enda liten SD:are

KOLUMNISTER

I begynnelsen var det blott spridda­ gäng av flintskalliga pojkar­ som heilade, misshandlade ­invandrare och ifrågasatte ­sanningen om Förintelsen. Att Sverigedemokraterna således bara fick 0,02 procent av rösterna efter sin första valrörelse 1988 är knappast överraskande.

Men undan för undan filade de bort sin nazistiska särart, bytte ut sin antisemitism mot islamofobi, lät håret­ växa och bytte bomberjackorna mot enklare kostymer och slips. Framgångsmarschen därefter är historiskt unik. De har gått starkt framåt i vartenda riksdagsval sen dess, senast till 12,9 procent av rösterna.

I dag utgör de ett tredje block i riksdagen och har ett opinionsstöd kring 15 procent. Mycket talar för att de går framåt även i nästa val.

De kan inte längre avfärdas som smygnazister med utlänningshat som enda fråga. Framför allt kan inte 15 ­procent av befolkningen dömas ut som rasister.

Två frågor inställer sig. Vilka är alla­ dessa människor? Och varför röstar de på SD?

Svaren finns faktiskt, med vetenskaplig precision till och med. Professorerna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har utrett saken (Svenska väljare, Wolters Kluwer 2016). Bland de som röstar på SD finns en stark överrepresentation av män, LO-­anslutna, social­bidragstagare, pensionärer, sjukpensionärer, lågutbildade, arbetslösa och skåningar. Att så många bidragstagare stöder SD kan tolkas som ett egenintresse, de tror att invandrarna hotar deras bidrag. Varför just skåningar är så tydligt överrepresenterade i SD:s valmans­kår går hittills inte att förklara vetenskapligt, de två professorerna beskriver just den omständigheten som ”mer av en gåta”.

De som röstar på SD skiljer sig från de andra partiernas valmanskår ­genom att de har lägst politiskt ­intresse, lägst kunskap om politik, lägst utbildning och lägst förtroende för politiker och samhälleliga ­institutioner.

Så långt kanske vetenskapen inte överraskar den som har en offentlig mejladress och därför rikligen får ta del av SD-sympatisörernas skriftliga synpunkter.

Men vilka är då de viktigaste frågorna­ för dem som röstar på SD? Också den saken har professorerna Holmberg/Oscarsson utrett till sista decimalen.

Den i särklass viktigaste frågan för SD-röstare är att det finns för många människor ”från andra länder med andra religioner och andra levnadssätt” i Sverige. Därefter kommer flyktingmottagningen. Och därefter rädslan för att det blir ”mindre av gränser mellan folk och länder”, och på fjärde plats en önskan­ om att minska biståndet till ­utvecklingsländerna.

Först på femte plats i SD-röstarnas preferenslista kommer motståndet mot att homo-, bi- och transsexuellas rättigheter håller på att stärkas­ i Sverige. Sedan följer mer traditionella högerståndpunkter – utom EU-motståndet – som att samhället bör slå vakt om traditionella svenska värden, lag och ordning och hårdare straff för allt.

Men efter allt flaggviftande under Almedalsveckan framstår de nationalistiska övertonerna inte längre som unika för Sverigedemokraterna­. Moderater och kristdemokrater är likadana.

Svart på vitt är det xenofobin, alltså utlänningsrädslan, inte nödvändigtvis rasismen, som ligger­ SD-sympatisörerna varmast om hjärtat. Och detta i kombination med en stark misstro mot samhällets mer välbärgade och välutbildade elit. Därför fungerar exempelvis mediernas avslöjande om än den ena, än den andra rasist­skandalen inom SD mer som stimulans än som avskräckning. Sådant bevisar bara hur eliten förföljer folkets röst. Och i den här myllan­ gror ­naturligtvis SD-propagandan om utlänningars brottslighet och benägenhet för gruppvåldtäkt alldeles förträffligt.

Det går alltså inte att tala SD-are till rätta, det går inte att ”debattera” med människor som utgår från att alla fakta som kommer från medier och samhällets vetenskapliga elit automatiskt är fel. Som kolumnist kan man inte omvända en enda ­vilseförd stackars SD-are.

Högerpartierna kan möjligen stämma­ något i bäcken genom att vifta­ flagga och skärpa lagar kring invandring­. Men risken med sådan politik är att man då sanktionerar den sverigedemokratiska världsbilden.

Är inte detta ett väl dystert ­perspektiv? Jo, tacka f-n för det.

Bara en sak, och på lång sikt, kan komma till rätta med en politik som så starkt knyts till xenofobi. Det är integrationen av alla nyanlända.

Och ­invandrarna är här för alltid, det är en självklarhet som kommer att bli ­tydligare för var generation. Vi blir allt fler svenskar med svår­stavade ­efternamn. Och eftersom detta är den ­viktigaste politiska frågan­ i Sverige alldeles oavsett sympatier­ för det ­xenofobiska SD så kommer det att fixa sig.

Vi måste ju. Så att Sverige blir ­lika antirasistiskt som invandrarlandet USA. Fram till Trump, vill säga­ …

För övrigt anser jag att …

 … Jimmie Åkesson måste anses stå klart till vänster om Donald Trump i alla avseenden utom xenofobin. Trumps valplattform innehåller inte bara förslag om en mur mot Mexiko utan också totalförbud mot abort och homoäktenskap och kravet på att ­Bibeln skall upphöjas till amerikansk lag.

 … Karl IX stod något till höger om Donald Trump när han i början av 1600-talet införde Bibeln som svensk lag. Då inleddes Sveriges största avrättningsvåg någonsin. 700 män brändes på bål för tidelag, 300 kvinnor för häxeri och ännu fler för sexuell otrohet.