Högern tar hellre en okunnig liberal än en kunnig vänsterman

KOLUMNISTER

Redan i det antika Rom sa man att den som talar i egen sak riskerar att få en åsna till försvarare. Och så är det förstås. Kända exempel saknas inte.

Likväl tar jag nu risken även om saken kan tyckas överraskande enkel. SVT:s Agenda fick en exklusiv gäst i intervjustolen, Gunnar Karlsson som är högste chef för Must, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten i Sverige. Det är å ena sidan något av ett journalistiskt scoop, spionchefer låter sig sällan intervjuas. Å andra sidan finns ­uppenbara problem med att intervjua någon vars jobb är hemligt och kringskuret av en omfattande tystnadsplikt. Ta som exempel följande lika givna som intressanta fråga: ­”Bedriver Sverige illegal under­rättelseverksamhet i Ryssland? Har också vi, med andra ord, agenter ute på fältet?”

På sådana frågor kan chefen för Must bara svara nej. Varje annat och sannare svar vore lika otänkbart som skandalöst.

Redaktionen på Agenda försökte lösa problemet genom att i samma program ställa några sådana frågor till en lämplig civilist, i det här fallet den journalist och författare som skrivit mest i ämnet. Just som civilist och ickepolitiker kan jag nämligen formulera mig mycket friare. Svaret på frågan om Sverige bedriver illegal agentverksamhet i Ryssland blir då ungefär så här: ”Det har vi sysslat med genom hela historien eftersom det finns viktiga kunskaper som vi inte kan få fram på annat sätt.”

Som journalist och författare kan jag också svara på frågor om vilka ämnesområden som är särskilt viktiga för svensk underrättelseinhämtning (det finare ordet för spioneri) i Ryssland. Det kan inte chefen för Must eftersom han i så fall riskerade att utlösa en diplomatisk kris. Hans uppdrag efter civilistens yttranden är bara att hålla masken.

Därmed har Agenda löst det journalistiska problemet och Gunnar Karlsson slipper både ljuga och dra de välkända flosklerna om att varken bekräfta eller förneka. Resonemanget förutsätter förstås att den inbjudne civilisten vet vad han talar om. I så fall är allt frid och fröjd och ett gott exempel på fördelen med yttrandefrihet.

Rasande över just min yttrande­frihet blev emellertid de två riksdagskvinnorna Maria Weimer (L) och Caroline Szyber (KD). ”Är detta allvar? Jan Guillou får kommentera rysk underrättelseverksamhet i Sverige. Han ger Must ’råd’ vad de ska fokusera på!??” twittrade Weimer och Szyber fyllde i samma medium på med: ”Att Jan Guillou får uttala sig om spioner och underrättelse är ju ett skämt.”

Weimer är måhända ursäktad av att hon invandrade till Sverige 1989 och min rätt omfattande journalistik i ämnet ligger i tiden dessförinnan. Men att jag ”får” uttala mig, vilket alltså de båda riksdagsledamöterna finner djupt anstötligt, beror på att jag rimligtvis vet mer om under­rättelse- och säkerhetstjänst än samtliga liberala eller kristdemokratiska politiker.

Men nu var det kanske inte en ­fråga om kunskap? Twitter är ju ett ­medium där lögn och oklarhet rörs ihop.

De två borgerliga politikerna menade snarare att jag av rent politiska skäl inte borde ha fått svara på frågor i Agenda. Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?

Att det nog är där den liberala skon klämmer framgår desto tydligare på Expressens ledar­sida där den politiska chefen Anna Dahlberg finner en ”oroväckande tendens hos SVT att börja ’väga upp’­ ­uttalanden från Mustchefen och försvars­ministern med mer Kremlvänliga perspektiv”.

Här riktar sig den liberala bannstrålen inte enbart mot mig utan också mot Hans Blix, en av den svenska utrikestjänstens mest meriterade män. Det skandalösa i hans fall är ­enligt Expressens politiska chef att han i Aktuellt fått säga emot försvars­minister Peter Hultqvist.

Om så var fallet var det välbetänkt av Aktuellt. Peter Hultqvist är en journalistisk mardröm som intervjuobjekt och svarar praktiskt taget ­aldrig på en fråga. Där behövdes helt säkert den betydligt kunnigare Hans Blix som motvikt.

Däremot är det en avsiktlig missuppfattning att jag skulle ha sagt emot Mustchefen Gunnar Karlsson i Agenda. Av det enkla skälet att jag inte kan se någon väsentlig fråga rörande svensk underrättelseverksamhet där jag i dagens läge skulle ha någon annan uppfattning än Gunnar Karlsson.

Men det sataniska i Anna Dahlbergs attack på SVT är att hon kallar både mig och Hans Blix ”Kremlvänliga”, det vill säga Putinanhängare som företräder Ryssland snarare än Sveriges intressen. Det är att agitera på ­Donald Trumps nivå och det kan ­Anna Dahlberg inte vara omedveten om. Men hon tar i ordentligt för att skrämma SVT att i fortsättningen akta sig för att låta politiskt olämpliga personer komma till tals, oavsett sakfrågan. Våra liberaler blir värre och värre.

För övrigt anser jag att...

... Kent Ekeroth säkert behöver polis­eskort i de fall han i berusat tillstånd utför nattliga krogexpeditioner. Men i övrigt verkar det vara slöseri med statliga medel. De som dödar av politiska skäl är ju hans sympatisörer.

  … LO kom med den roligaste julklappen när man lade fram ett om­fattande politiskt förslag med inne­börden att Socialdemokraterna bör

bli socialdemokrater.