Vägen bort från det rasistiska monstret måste vara politisk

Rasismen var den enskilt viktigaste förklaringen till Trumps ­seger i det amerikanska presidentvalet. Hela världen har kastats in i motsättningen vi och dom - och det finns bara ett sätt att stoppa katastrofen.
Rasismen var den enskilt viktigaste förklaringen till Trumps ­seger i det amerikanska presidentvalet. Hela världen har kastats in i motsättningen vi och dom - och det finns bara ett sätt att stoppa katastrofen.
KOLUMNISTER

Rasismen är en återuppstånden, kraftfull och helt fri­stående politisk kraft i hela den demokratiska världen. Det bär mig emot att skriva det. Men den slutsatsen är nu ofrånkomlig.

Ty rasismen visade sig vara den enskilt viktigaste förklaringen till Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det låter häpnadsväckande, jag vet. Själv har jag liksom de flesta andra som intresserar sig för amerikansk politik uppfattat USA som ett land på stadig marsch bort från rasismen, allt ifrån kampen för allmän rösträtt på 1960-talet till valet av Barack Obama år 2008.

Men nu när USA valt den mest ­öppet främlingsfientlige presidenten i landets moderna historia, i det land som brukar beskrivas som västvärldens ledande demokrati, så är mardrömmen ett faktum.

Den som tvivlar hänvisar jag till, faktiskt, en artikel i DN av tidningens USA-korrespondent Martin Gelin, en av de mest ögonöppnande texter jag läst på många år.

När Trump triumferade och USA exploderade i 400 rasistiska hatbrott den följande veckan fick de svenska mediernas cirka 400 USA-experter bråda dagar att hitta en förklaring. De flesta tycktes anse att det rörde sig om proteströstning från fattiga vita arbetare, helst nyligen arbets­lösa på grund av nedlagda gruvor och industrier, helst i det så kallade rostbältet.

Det är en utmärkt förklaring ur vänsterperspektiv. Se här beviset för nyliberalismens misslyckande och följderna av en politik som gynnar de rika på de fattigas bekostnad! Också jag föll för denna de 400 USA-experternas helt logiska förklaring.

Det var bara det att den var fel, käpprätt fel. En mängd sociologiska undersökningar efter president­valet lägger fram oomkullrunkeliga bevis för motsatsen. Det handlade om vita amerikaner i alla inkomstgrupper som ställde sig bakom Trumps främlingsfientlighet. Varken inkomst eller utbildningsnivå var tillnärmelsevis lika avgörande som negativa uppfattningar om svarta och muslimer. Trumps väljare hade inte lägre inkomster än det amerikanska genomsnittet. Tvärtom låg de generellt över genomsnitts­inkomsten. Bland låginkomsttagarna vann Hillary Clinton stort. Bland lågutbildade vita vann Trump, men inte bland svarta och latinos.

Den typiske Trumpväljaren, skriver Martin Gelin i DN, fanns bland medelklass i villaförorter och småstäder, inte arbetslösa män i förfallna fabriksstäder.

Det var dessa Trumpväljares så kallade oro, som det heter på nutida svensk politisk jargong, som fällde avgörandet. Nämligen ”oro” för ­kriminella invandrare, papperslösa som utnyttjar sjukvården och snor jobben. Liksom ett diffust hat mot ”politisk korrekthet” inom etablissemanget och journalistkåren.

Den bilden är ju bekant i Marine Le Pens Frankrike liksom i Jimmie Åkessons Sverige. Det rasistiska monstret har kommit tillbaka från historiens avskrädeshög.

Glidningen nedför det sluttande planet började när Kalla kriget upphörde i början på 1990-talet, när ­Sverigedemokraterna kunde få ihop några tiondels procent av rösterna i svenska val. Men så började Kriget mot terrorismen, som också födde och närde en alltmer skrämmande islamistisk terrorism. Usama bin ­Ladin från ena hållet och George W Bush från andra hållet. Och i dag har hela världen kastats in i motsättningen vi mot dom. Därför är det fullt naturligt att våra sverigedemokrater jublade åt Donald Trumps valseger. Liksom att allting, i USA, Frankrike som i Sverige, kan skyllas på invandrarna. Sverigedemokraterna har fått störst förtroende bland svenska väljare när det gäller helt nya områden, som åldringsvård (det är invandrarnas fel att åldringsvården försämras, inte den förra rege­ringens skattesänkning på 140 miljarder). Till och med när det gäller försvarspolitiken har SD numera störst förtroende bland väljarna. Hur nu det försämrade försvaret kan vara invandrarnas fel.

Och hur ska nu de demokratiska par­tierna tackla denna ­ytterst hotfulla situation? Att debattera med faktaresistenta extremhögermänniskor som tror att svartskallarna är i majoritet inom 40 år eller att det blir inbördeskrig mellan svarta och vita svenskar förefaller inte som en framkomlig väg.

Det måste handla om politik, att bryta den utveckling som gör att klyftorna mellan rika och fattiga ökar och privatiseringen som försämrar skola, vård och omsorg. Att diskutera teologi med sverigedemokrater är hopplöst, att journalistiskt avslöja de främlingsfientligas mytspridning om massvåldtäkter och den genetiska underlägsenheten bland muslimer är lika meningslöst. De virala SA-busarna på nätet tror inte på någonting som sägs i de hatade ”PK-media”.

Det finns bara en väg bort från den katastrof som redan skymtar vid horisonten och vägen är politisk och praktisk. Om Social­demokraterna börjar arbetet med att återinföra socialdemokratisk politik kan Sverige räddas undan det rasistiska helvete som annars väntar.

För övrigt anser jag att …

... Donald Trump häpnadsväckande nog tycks ha fått rätt när det gäller ett av hans mest hialösa påståenden i valkampanjen, att presidentvalet skulle komma att riggas och manipuleras. Så blev det, fast av Ryssland för att hjälpa Trump att vinna. Men han lovade också att inte gnälla om saken - ifall han vann.

... det kan vara läge att återigen påpeka att svenska folket hittills har lidit större skador av att halka i badkaret än av islamistisk terrorism. Det är också en större fara i att sätta kycklingben i halsen. Till SD:arnas grämelse.