Vi behöver fler invandrare här i Sverige

Invandringen till Sverige är alldeles för liten. Det är ett uppenbart problem som flertalet politiker inte kan undgå att känna till. År 2050 kommer genomsnittsåldern i USA och Kanada att ligga på 36 år. I Sverige på 56 år.

Vi är alltså på väg mot ett svenskt samhälle där ett mindretal som arbetar skall försörja ett flertal pensionärer. Det är uppenbart, det är ohållbart och ändå ingenting som nämns i den politiska debatten.

Tvärtom. Sedan vårt första lilla rasistparti Ny demokrati tog plats i riksdagen i början av 90-talet behandlas invandring enbart som ett problem och det ena efter det andra av de politiska partierna hittar med jämna mellanrum på olika sätt att visa sig tuffa mot invandrarna. I förra valrörelsen var det folkpartiet som skulle ”ställa krav”, vilket anses ha gett viss utdelning i röster. Nu senast är det moderaterna som gett sig ut för att skära pipor i den vassen.

På sitt nyligen avslutade ”framtidskonvent” formulerade moderaterna tre nya vägar för att visa sig tuffa mot invandrare. Man vill än en gång skärpa flyktingpolitiken, man vill minska det internationella biståndet till svartskallar utomlands och man föreslår ett ”svenskkontrakt” där svartskallarna förväntas skriva under på något som kallas svenska värderingar.

Det där sista kunde fresta till en alltför lång, och alltför skojfrisk, utvikning. Jag är säker på att det finns en lång rad värderingar som jag inte delar med de ledande moderaterna. Men ingen av oss skulle väl ändå kunna komma på tanken att den politiske motståndaren skulle kastas ut för den sakens skull?

Hursomhelst är moderaterna på intet sätt unika i sin strävan att sopa upp invandrarfientliga röster, eller hindra de egna sympatisörerna att kasta bort sin röst på, för närvarande, sverigedemokraterna.

Det problemet var uppenbart redan när Ian & Bert härjade som värst med sitt parti, ny demokrati. Framför allt socialdemokraterna och moderaterna visade sig märkligt tystlåtna i frågan om det under flera år. Det var först 1993, när ny demokrati övergick till öppen rasism, som det politiska etablissemanget fick ändan ur vagnen. Den nya partiledaren Vivianne Franzén for land och rike runt och hotade med att svenska skolbarn snart skulle tvingas ligga och be vända mot Mekka. Hon talade om en ”arab” som begått ”ritualmord med kniv” på sin femårige son och frågade gång på gång mötesdeltagarna: ”Vill vi ha det så i Sverige?” Det ville inte mötesdeltagarna.

Och Ian Wachtmeister förklarade den 14 juli 1993 att ”Jag ska gärna erkänna att i min vision av det framtida Sverige finns inte många moskéer”. Samma natt brändes moskén i Trollhättan ner.

Ny demokrati hade passerat gränsen. Carl Bildt och Ingvar Carlsson drog samtidigt ut i strid mot rasismen och ny demokrati sopades ut ur riksdagen.

Men samtidigt genomfördes nästan allt av det invandrarfientliga innehållet i ny demokratis partiprogram, det mesta av socialdemokraterna. Bert brukar ofta stoltsera med den saken när han får frågor om sitt invandrarfientliga förflutna.

I början av 90-talet anslog en moderatledd regering 100 miljoner extra till kostnader för handgriplig utkastning av svartskallar. Den följande socialdemokratiska regeringen nästan dubblade den siffran och så har det fortsatt år ut och år in. Också politiskt styrda myndigheter samverkar i den politiken. Som när Immigrationsöverdomstolen förra året slog fast att det inte pågår något krig i Irak, vilket man lär vara ensam myndighet i världen om att anse. Men avsikten med det befängda beslutet var att underlätta ytterligare utkastande.

Alltså. Flera hundra miljoner läggs varje år på att uppspåra och kasta ut svartskallar på flykt undan myndigheterna. Tänk om sådana resurser kunde läggas på exempelvis förbättrad språkundervisning, förbättrad arbetsförmedling och generösare regler för att godta utländska universitetsexamina (Sverige har sannolikt världens akademiskt högt utbildade spärrvakter i tunnelbanan).

De demokratiska partierna är inte invandrarfientliga, än mindre rasister. De lägger ner så stora ansträngningar på att kasta ut i stället för att integrera av två skäl. Det ena är förstås att sno åt sig de rasistiska marginalväljarna. Det andra skälet är mer gåtfullt, en sorts omsorg om oss i den vita majoriteten. Politikerna tror att vi (men inte de själva) blir rasister om vi ser för många svartskallar omkring oss.

Och det är ändå ett förhållande som de inte kan påverka. Vi är en miljon svartskallar i Sverige som inte kan kastas ut. Vi är här för alltid, liksom våra svartskalliga efterlevande.

Och Sveriges invandring är för liten. Slutsatsen borde vara att pengarna skall läggas på en förbättrad integration och inte en effektiviserad utkastning. Det tror jag varenda riksdagsman inser. Ändå vågar inte en enda av dem inom regeringsalliansen resa sig upp och säga det högt. Det är snudd på landsförräderi.