Det är lika mycket vett i domstolen som fred i Irak

Enligt Migrationsverkets bedömning föreligger inte någon väpnad konflikt i Irak.”

Jodå, ni läste rätt. Man kanske skulle kunna tro att uttalandet är ett cyniskt skämt, eller en ren tanklöshet i fyllan och villan. Men icke så. Tvärtom är den sensationella bedömningen frukten av moget övervägande på Migrationsverket och tjänar som argumentation i ett mål i Migrationsöverdomstolen (målnummer: UM 23-06). Och Migrationsöverdomstolen har efter moget övervägande kommit fram till att man delar uppfattningen om icke krig i Irak.

De två myndigheterna har inte drabbats av kollektiv galenskap. De utför bara vad de uppfattar som sin plikt. Och då inträder skyldigheten att bedöma läget i Irak på ett helt annat sätt än vad resten av världen gör. Det måste i alla fall vara så som tjänstemännen och domarna uppfattar sitt jobb.

Själva saken gäller nämligen det gamla vanliga, att kasta ut ännu en person som söker politisk asyl. I just det här fallet heter han Serbest Khorto Nemo och tillhör den yezidiska minoriteten i Irak. Men om det såg ut i Irak som alla vi andra anser så går det ju inte att kasta ut vare sig Serbest eller någon annan irakier som söker politisk asyl. Därför måste frid och fred råda i Irak för att myndigheterna ska kunna göra det som de uppfattar som sitt jobb.

Migrationsverket argumenterar utförligt i domshandlingarna om läget i Irak. Man konstaterar till exempel att ”efter frigörelsen 2003 är den irakiska regimen inte inblandad i någon förföljelse av religiösa grupper” (exempelvis yezider).

Frigörelsen 2003? Med det avser alltså Migrationsverket den brittisk-amerikanska ockupationen, tillsammans med en snabbt krympande skara av ”villiga” nationer. Ockupationen innebar alltså ett slut på religiös förföljelse i Irak?

Vidare i Migrationsverkets argumentation. ”Det utgår inte något förtryck från den nya irakiska regeringen, som verkar i enlighet med en ny demokratisk konstitution”.

Inget förtryck i Irak? Två miljoner flyktingar måste ha missat något som det svenska Migrationsverket, låt vara som enda myndighet i världen, begriper. Och hundratusentals döda civila kan inte vara ett tecken på att något är fel? Nix, menar Migrationsverkets politiska bedömare: ”Det allmänna läget i Irak är inte heller av sådan art att det kan anses utgöra en inre väpnad konflikt ...”

Om miljontals irakier har flytt så har de alltså inte förstått sitt eget bästa, enligt våra svenska myndigheter. Och om hundratusentals civila har dött så har det åtminstone inte berott på någon väpnad konflikt. Och 3 500 amerikaner har självdött?

Detta resonemang köpte Migrationsöverdomstolen, fast med vissa nyanser. De höga domarna kom exempelvis fram till att det inte råder en sådan väpnad konflikt i Irak att man riskerar att dödas, att ”svåra motsättningar” finns, men inte tillräckligt svåra för att det ska hindra att man kastar ut folk från Irak som söker politisk asyl med felaktiga påståenden om krig och ockupation, islamistisk terror och vad de nu kan hitta på för skäl.

Varför har vi då en domstol med det högtidliga namnet Migrationsöverdomstolen där ledamöterna inte tvekar att framställa sig själva som totalt oinformerade politiska idioter?

Förmodligen därför att de förstått sitt jobb. Tidigare var regeringen högsta instans när det gällde att avslå eller bevilja politisk asyl. Det tyckte politikerna var lite genant eftersom de ständigt riskerade kritik för omänsklighet. Alltså uppfann man en särskild myndighet för att hålla i den här yxan. Och om myndigheten kallades domstol så verkade det mer vetenskapligt rättssäkert med utkastarbeslut än om politiker svarade för dem. Också där ligger en avgörande skillnad: politiker är mer eller mindre skyldiga att svara på frågor, till och med elaka frågor. Domare är inte skyldiga att svara på frågor. Det hela är ett fiffigt arrangemang.

Men det förutsätter att de som utnämns till domare fattar galoppen och förstår vilka politiska avsikter de är till för att genomföra. Och som framgår av ovanstående citat har domarna i ”Migrationsöverdomstolen” snabbt och obesvärat förstått sitt uppdrag. Till det lilla priset av att framställa sig själva som idioter vandrar de vidare i karriären. Det är trots allt politiker som tillsätter de högsta domartjänsterna.

I andra länder kallas ett sånt här system för korruption. I demokratiska länder får politisk påverkan på domstolarna inte existera. men sådana missförhållanden råder förstås inte i vårt land. Lika lite som det finns någon ”inre väpnad konflikt” i Irak.