Bloggarna kan aldrig få den riktiga makten

När huvudpersonen Mia i ­Liza Marklunds dokumentär­romaner ”Gömda” och ”Asyl” nu har trätt fram i Aftonbladet, försvarat sin ­berättelse och lagt en hel del dokument på bordet är den påstådda skandalen över.

Frågan är vad vi inom de riktiga medierna har lärt oss av händelseförloppet, eftersom det var en skickligt orkestrerad så kallad bloggbävning ute på nätet som provocerade fram all publicitet.

Låt oss tänka igenom förloppet.

I höstas gav frilansjournalisten Monica Antonsson ut en bok med avsikt att skandalisera Marklunds romaner.

Till en början väckte den boken ingen uppmärksamhet och det var inte så konstigt. Boken gavs ut på ett litet förlag som då publicerat tre böcker, varav två utgjorde långa och systematiska personangrepp på just Liza Marklund. Den publicistiska bedömningen att inte bry sig om en sådan bok var helt riktig.

För det första är det en känd och hopplös diskussion när man försöker bena ut vad som är sant, halvsant, förändrat eller tillrättalagt i romaner.

För det andra pekades en mängd dittills anonyma personer ut i den antonssonska motboken.

Men den så kallade bloggbävningen förändrade förutsättningarna. Om tusentals insändare svämmar över av indignation så är det en intressant händelse. Alltså var de riktiga mediernas andra beslut, att nu börja publicera, också välmotiverat. Men nu är vi tillbaka på ruta ett, så egentligen var hela stormen onödig.

Det finns många stora frågor att ställa om det här förloppet. Och den allra största frågan, som alltför många bloggare med alltför hög svansföring besvarar med ett ljungande ja, är om vår demokrati har förändrats. Mitt svar är nej. I en diktatur med statskontrollerad press och censur kan det fria samtalet på internet ha en självklar demokratisk funktion. Men i Sverige förtigs inga stora frågor av medierna och det förekommer ingen konspiration för att undertrycka sanningen. Bland annat gör den rent kommersiella konkurrensen en sådan sammansvärjning omöjlig.

Att tekniken vidgat möjligheterna för ett oändligt antal människor att delta

i det offentliga samtalet är förstås ett framsteg. Det finns faktiskt kvalitetsbloggare också, även om de är en minoritet. Det finns åtminstone ett bra exempel på bloggeriets direkta inflytande på den politiska diskussionen, nämligen FRA-debatten.

Så långt allt gott och väl.

Men den mobb som kastade sig över Liza Marklund representerar inga demokratiska framsteg. Förtal och hatspyor är vare sig nytt eller demokratiskt, det nya är bara den mer effektiva distributionsformen. Det så kallade näthatet är ett ökänt och svårförklarligt fenomen som varken kan eller ska räknas in i medievärlden och framför allt utgör nätmobben inget nytt medium, till skillnad från ”gammelmedia” som det triumfatoriska stridsropet lyder.

Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.

Bara på så vis kan medierna motivera sin makt och sitt ­ansvar för att vara den fjärde statsmakt som ständigt ska kontrollera de andra statsmakterna, den lagstiftande, den verkställande och den dömande.

Man kan inte bloggmobba ner en felaktig hovrättsdom, inte förtala bort ett korkat riksdagsbeslut, inte skvallra bort en korrumperad verkschef.

Den mediemakt som kan finnas ute i den så kallade bloggosfären är alltså indirekt. Det är först när de riktiga medierna lyfter upp sådana bloggfenomen eller nätdiskussioner till journalistik som bloggeriet kan få betydelse som något mer än bara skvaller och pladder.

Och här är de riktiga mediernas svaga punkt just nu. Vi är än så länge lite för ovana att rensa i de här vildvuxna rabatterna. När skvallermobben där ute på nätet lägger sig i olika rättsaffärer och börjar peka ut folk med namn och bild måste journalisterna kunna behärska sig bättre än vad som skett i några fall. För det är, precis som några av de mest entusiastiska förespråkarna för bloggeriet hävdar, en fråga om makt.

I bloggvärlden finns föreställningar om att denna mediemakt nu håller på att förskjutas från riktiga medier till nätmobbarna. Olyckligtvis finns den föreställningen också bland en del journalister. Men det är en demokratisk barnsjukdom, det måste vi journalister komma över. För om vi släppte fram floden av förtal och skvaller skulle vi förlora vår makt. Den demokratiska skadan vore irreparabel.

Krigsförklaringen från bloggosfären måste alltså bemötas beslutsamt. Babbla på bäst ni vill där ute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller inför våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.