Nu är det bara bombliberaler som fortfarande inte fattat

Första gången jag läste en liberal som längtade efter ett nytt krig mot Irak var faktiskt så tidigt som 15 november 1998. Nästan fem år innan önskningen uppfylldes.

Ledarsidan i Sveriges malligaste morgontidning hade en tid fört krigskampanj med hänvisning till att sanktionerna mot Irak, som varit i kraft sedan 1990, blott haft "obetydlig effekt".

Obetydlig effekt? Enligt FN:s beräkningar hade 700000 barn dött till följd av kombinationen av biologisk krigföring (utbombade reningsverk, reservdelsförbud) och ekonomiska sanktioner. Ur bombliberal synvinkel var detta således inte nog. Vi måste gå i krig. Fast den blodtörstige ledarskribenten insåg att längtan efter krig inte var helt okontroversiell, då det fanns ynkryggar som inte höll med:

"De som i falsett kommer att fördöma USA och Storbritannien den dag bomberna faller, något som ännu får anses vara en trolig utveckling, har att förklara hur ett livsfarligt fredshot som Saddam Hussein ska neutraliseras."

Betänk nu att detta skrevs långt före den 11 september 2001. Kriget mot terrorn var ännu inte påtänkt.

Men efter terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon blev det ju först krig mot Afghanistan. Skälet uppgavs vara att det gällde att infånga Usama bin Ladin. När det inte gick ändrades skälet till att vara snarare feministiskt än polisiärt, att kriga för de afghanska kvinnornas rätt att klä sig europeiskt.

Sedan dess för vi, till och med med deltagande av svensk trupp, ett lågintensivt krig i Afghanistan, som går allt sämre, medan den afghanska narkotikaproduktionen tiodubblats och kvinnorna klär sig som förut.

Men efter Afghanistan blev det alltså dags för Irak. Problemet var att det inte fanns någon som helst förbindelse mellan Saddam Hussein och Usama bin Ladin eller internationell terrorism (även om en majoritet av den amerikanska befolkningen fortfarande tror att det var därför man gick i krig). Det behövdes en annan krigsorsak än kriget mot terrorismen. Då ljög i tur och ordning George W Bush, Tony Blair och bland andra Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Tony Blair gick så långt att han vid ett tillfälle intygade att det skulle ta Saddam Hussein 45 minuter att förbereda ett förödande terrorangrepp på Europa.

Nu blev vi hundratusentals världen över som protesterade mot de uppenbara lögnerna och demonstrerade mot det kommande kriget, som det var omöjligt att legalisera via FN. Det hjälpte inte. USA, Storbritannien och ett antal allierade mindre stater i en "koalition av de villiga" struntade i FN och anföll. Och segrade snabbt så klart. Irak hade varken massförstörelsevapen eller fun-gerande försvar.

Det liberala jublet västvärlden över visste inga gränser. Segerrusiga liberala skribenter i Sverige excellerade i uttryck som "den goda imperialismen" och utlovade en snabb demokratisering av det ockuperade Irak. De som motsatt sig kriget hånades å det grövsta som i värsta fall nazister (då vi varit emot USA) och i bästa fall naiva freds-hippies som inte förstått demokratins innebörd. Det moderata ungdomsförbundets ordförande krävde att vi skulle "ställas inför krigsförbrytartribunalen."

Nu vet vi alltså bättre. Till och med bombliberalerna vet bättre. Ockupationen av Irak blev ett helvete. Idag 600000 civila döda enligt världens mest ansedda medicinska tidskrift, The Lancet, 160000 enligt regeringen i Bagdad och 30000 enligt George W Bush. Koncentrationsläger och tortyr, en växande terrorism inte bara i Irak; terrorattackerna i London och Madrid. Inte bara kriget i Irak utan också det som kallas kriget mot terrorismen, är på väg att förloras. Och allt detta sker i demokratins namn, i vårt namn.

Till och med de en gång så krigsaktivistiska liberalerna i Skandinavien har kommit till den insikten. De medger nu att kriget gick åt helvete. Men kommer därefter som en man fram till att det ändå måste fortsätta och ber retoriskt, men sårat, oss som protesterade från början att komma med alternativ. Ty om USA, och därmed dess allierade, lämnar Irak kommer inte det redan pågående inbördeskriget mellan shia- och sunnimuslimer att blossa upp i full skala?

Det är möjligt. Men det vet vi inte. Det är FN:s problem. Vad vi vet är att kriget ställde till med ett antidemokratiskt helvete, dessutom till en enorm kostnad. En fortsättning innebär miljontals döda. Någon slutsats, liberaler?

Demokratin är det bästa kända politiska systemet. Vi är överens om detta i såväl USA som i det krigförande Danmark som i det neutrala Sverige. Vi är också överens om att det bästa vore om vi kunde exportera demokratin till Irak.

Gott. Då borde vi inte välja de sämsta metoderna att göra reklam för demokrati så som nu skett. De amerikanska väljarna har insett detta. Till och med Henry Kissinger, som inte är känd som mjukis, har insett detta. Den brittiska allmänheten har insett detta. Blott skandinaviska bombliberaler har inte förstått.

Slakten i Irak kostar 2 miljarder kronor om dagen. Tänk om vi lagt halva det beloppet på uppbyggandet av det raserade Afghani-stan i stället? Det hade rent av kunnat fälla regimen i Bagdad. Och några till.