Bemöt dem med hederlig politisk argumentation

Om Sveriges Radios särskilda avslöjarprogram ”Kaliber” ägnade sex månader gånger tre reportrar till att smyginspela Moderata ungdomsförbundet, skulle de då få ihop minst en förfärlig snapsvisa om Olof Palme och minst ett dussin rasistiska skämt?

Ja, självklart.

Skulle avslöjarreportrarna ens komma på en sådan reportageidé?

Nej, självklart inte.

Om samma avslöjare skulle följa med Centerns ungdomsförbund på några konferensresor på Finlandsbåtar, kunde de då fånga ungefär samma saker på band?

Ja, självklart.

Och lika självklart skulle avslöjarreportrarna aldrig komma på en sådan idé.

Och vad SSU beträffar så behövs som bekant inga smyginspelningar. Förra ordföranden dömdes till och med i domstol för att hon vräkt ur sig rasistiska tillmälen när hon var ute på fyllan.

Sveriges Radios avslöjarreportrar lyckades alltså med stora resurser bevisa en av Sverigedemokraternas agitatoriska huvudpoänger, att medierna är särskilt oschysta mot just dem. När den frågan ställdes på Aftonbladets debattsidor i förra veckan svarade 94 procent ja på frågan om denna oschysthet. Nittiofyra procent! Av Aftonbladets läsare!

Sådan journalistik är lika nyttig för de främlingsfientliga Sverigedemokraterna som de stenkastande extremisterna i AFA. Sverigedemokraterna får nästan alltid sina möten förstörda av dessa små antidemokrater och partiets politiker är de i särklass mest hotade och mest utsatta för brott.

Den viktigaste tesen i Sverigedemokraternas propaganda, är att de är de enda som ”vågar” säga som det är (att Sverige håller på att smygislamiseras) och att de därför utsätts för en exempellös förföljelse av medier och stenkastare. Deras sanning är ”farlig” och måste därför ”förtigas” av etablerade politiska partier och medier i skön förening.

De självutnämnda journalisthjältarna på Sveriges Radio menar förstås att de står för någon sorts demokratisk renhållning och att just Sverigedemokraterna inte kan behandlas med hederlig journalistik som alla andra. Det är faktiskt samma logik som AFA använder sig av. Mötesfriheten får inte gälla för just Sverigedemokraterna, de är undantaget som man får kasta sten på när de yttrar sig.

I båda fallen handlar det om att göra demokratin en björntjänst, eftersom man därmed bevisar att Sverigedemokraterna har rätt när de säger sig företräda en sanning som är särskilt stor och farlig.

En del etablerade partier uppträder på liknande sätt. När Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) städslar den notoriske ”terroristexperten” Magnus Ranstorp till att undersöka om det finns farliga islamister i Rosengård så kommer han självklart att leverera ett svar som kunde ha skrivits av Sverigedemokraterna.

När moderaterna dessutom börjar spela den gamla folkpartistiska valsen om att ”ställa krav” på invandrarna så är formuleringarna som hämtade ur Sverigedemokraternas programskrifter. Moderater och folkpartister legitimerar de främlingsfientligas politik. Stenkastare och avslöjarjournalister bekräftar de främlingsfientligas martyrstatus.

Det märkliga är att det är just de två partier som har minst anledning att frukta väljarförluster till Sverige demokraterna som ändå fiskar i dessa grumliga vatten. Kristdemokrater, centerpartister och framför allt socialdemokrater löper störst risk att förlora röster till Sverigedemokraterna, enligt partiets egna undersökningar och analys.

Eftersom Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt reaktionärt parti med rädslan för främlingar som huvudfråga borde de mötas med ett starkt politiskt motstånd. Mona Sahlin får helt enkelt läsa på deras partiprogram, Maud Olofsson också, och därefter bemöta dem med vanliga politiska argument.

De saknar ju inte svagheter, deras siffror om ”kostnaderna” för invandring har tusen blottor, deras föreställningar om svensk och utländsk ”kultur” är ett sammelsurium av dumheter och oklarheter.

Sådant kan bemötas med hederlig politisk argumentation – det duger inte att bara avfärda dessa motståndare som ”rasister”, eftersom det inte är sant. Och journalisterna? Vanlig journalistik utan fusk är mer effektiv än björntjänstjournalistiken på Sveriges Radio. Så enkelt är det.