Sverige är i krig – afghanska kvinnor ska befrias nu

Eftersom Sverige för första gången på 200 år befinner sig i krig, våra soldater slåss på amerikansk sida i Afghanistan, så borde medborgarna få ett klart svar på frågan varför vi måste gå i krig. Och vilka mål vi vill uppnå med krigandet. Men de besked regeringen lämnar är antingen ytterst diffusa eller föga trovärdiga.

Från början gällde kriget i Afghanistan två begränsade och klart definierade mål, att slå ut ett antal terroristbaser och att infånga symbolen för all islamistisk terrorism, Usama bin Ladin.

Det ena målet uppnåddes snabbt och det andra, att fånga bin Ladin, måste uppges.

Men kriget tog inte slut för det. I stället presenterades ett nytt krigsmål, att befria den afghanska kvinnan.

De ivrigaste svenska krigsförespråkarna, Expressens och Svenska Dagbladets ledarsidor, upprepar ständigt detta ädla motiv för krig. Det är inte trovärdigt.

Det är dessutom välbekant från förr.

Under 80-talet när Sovjetunionen bedrev ett fullskaligt krig i Afghanistan motiverade den sovjetiska statsledningen också kriget med sin strävan att befria den afghanska kvinnan.

Opinionen i väst betraktade det som ett lika skrattretande som hycklande argument och anklagade Sovjetunionen för att ha helt andra, strategiska och

geopolitiska, skäl för krig och ockupation.

Inte för att jag har något citat i minnet, men jag har svårt att tro att ledarsidorna på Expressen och Svenska Dagbladet hade något beröm till övers för denna Sovjetunionens uttalade förklaring till sitt krig.

Men i dag har de, liksom de andra svenska krigsivrarna bland liberaler och moderater, övertagit den sovjetiska beskrivningen av krigsorsaken.

Att befria den afghanska kvinnan är naturligtvis en behjärtansvärd målsättning, om den nu vore sann. Men som krigsorsak är den inte hållbar.

En del allvarliga frågor radar nämligen upp sig.

Hur många afghanska män skall vi döda för att befria den afghanska kvinnan? Och under hur lång tid skall vi bedriva detta vällovliga dödande?

Kriget har hittills pågått i sju år och det har inte på långa vägar räckt för att ens säkra afghanska flickors rätt att gå i skolan (det vanligaste exemplet på krigets betydelse för jämställdheten).

Betyder det att vi måste vara inställda på ytterligare minst sju års krig?

Kan försvarsminister Sten Tolgfors (M) och de blodtörstiga ledarskribenterna verkligen tro att ett utdraget dödande förbättrar möjligheterna att introducera västerländska ideal i Afghanistan?

De flesta som dödas i Afghanistan tycks för övrigt vara civila. Det beror på den amerikanska strategin att förlita sig mer på bombflyg än på markoperationer. När man bombar misstänkta byar så skiljer inte vare sig smarta eller dumma bomber på kvinnor, barn, åldringar eller talibaner. Varje sådan insats förstärker hatet mot de utländska ockupanterna. Den afghanske presidenten Hamid Karzai har hittills förgäves vädjat om att få ett slut på masslakten av civila, vilket försvagar krigsivrarnas ursäkt att vi bedriver krig på regimens önskemål (för övrigt också det Sovjet-unionens gamla argument).

Trots att Sovjetunionens väldiga armé till slut besegrades i Afghanistan måste de svenska krigsivrarna dessutom mena att USA och dess allierade kan åstadkomma seger i Afghanistan. Med svensk hjälp skall USA vinna kriget?

Att den amerikanska krigsinsatsen skulle gälla den afghanska kvinnans emancipation och småflickors rätt att gå i skola är helt enkelt inte sant. Förutom geopolitiska och strategiska motiv för att kriga har USA också att hantera problemet med att inte kunna förlora, att inte ännu en gång tvingas till nederlag som i Vietnam.

USA har försatt sig i en oerhört penibel och problematisk situation och därför syns inget möjligt slut på kriget.

Det är ett svårlösligt amerikanskt dilemma.

Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Det kan regeringen förstås inte svara på.

För första gången i svensk historia befinner vi oss därför i krig utan att veta varför eller vad vi vill åstadkomma.

Och opinionen tiger still.

Det är som en mardröm.