urt sa räven – om deckardrottningarna

Björn Ranelid lider igen. I en intervju nyligen hotade författarkollegan med att ta livet av sig själv, eller åtminstone att sluta skriva. Visserligen bör vi se denna till synes bottenlösa förtvivlan mer som marknadsföring av hans senaste roman (”den viktigaste som publicerats i Sverige på 40 år”) än som allvar. Såväl före detta dokusåpakändis som författare får rubriker i händelse av självmordshot.

Men fullt klart är att kollega Ranelid grämer sig. Frågan är för vad. Man skulle ju kunna tro att det gällde en oerhörd oförrätt, eftersom den i värsta fall kunde framkalla hans för tidiga död.

Ändå visar sig jämrandet bara handla om en struntsak. Det är en förarglig recension av Linda Skugge i Expressen för några år sedan där hon påstod sig ha sett Ranelid på förlagskalas utstyrd i linne, läppglans och rakade underarmar.

Det är fullt möjligt att denna betraktelse av Linda Skugge är orättvis. Jag håller rentav för troligt att det förhåller sig så. De gånger jag träffat Ranelid har han visserligen varit lite underligt klädd, men jag skulle inte ha missat att observera läppglans och rakade underarmar. I vart fall är det svårt att se hur denna form av litteraturkritik, orättvis eller ej, skulle vara värd att ta livet av sig för. Skon måste klämma någon annanstans.

En ledtråd får man i en senare intervju här i Aftonbladet med författarkollega Ernst Brunner. Han hotade också med att sluta skriva. Han sade sig ha träffat två andra författare som funderade i samma riktning, och av samma skäl som Brunner.

Det gäller deckardrottningarna. Vi har för närvarande tolv stycken, räknat från Liza Marklund och nedåt, som säljer mycket större upplagor än Brunner, Ranelid och den tredje okände författaren som likt Brunner skulle lägga av.

Denna förmenta orättvisa lämnar somliga (manliga) författare ingen ro. Ranelid har ju också varit inne på det spåret, när han exempelvis påstod att det finns en miljon människor i Sverige som kan skriva som Liza Marklund, men bara en som kan skriva som Björn Ranelid.

Den senare delen av påståendet är naturligtvis sann. Som Ranelid har ingen skrivit sen konditor Ofvandahl för mer än ett sekel sedan. Om däremot en miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund så hade vi nog betydligt fler än tolv deckardrottningar i landet.

Ranelids, Brunners och den tredje okände kollegans illvilja gentemot deckardrottningarnas höga upplagor är delvis begriplig. Om Ranelid verkligen på fullt allvar anser att hans senaste roman är ”den viktigaste på 40 år” (vad som nu var ännu viktigare i 1967 års utgivning?) så kan det te sig orättvist att deckardrottningar kommer att få en högre upplaga. Eller med Ranelids egna ord: ”Om Dan Brown sålde 25 miljoner så borde jag sälja 30 miljoner.”

Denna reaktion är rätt mänsklig, om sällan så oblyg som i Ranelids fall. Däremot har han såväl som Brunner och den okände kollegan fått en väsentlig del om bakfoten. Deckardrottningarna utgör inget hot mot Ranelid och Brunner. Deckardrottningarna sänker inte Brunners och Ranelids upplagor. Det förhåller sig precis tvärtom.

Den svenska bokmarknaden har utvecklats till den ekonomiskt mest framgångsrika i världen. Bokförsäljningen har under den senaste tioårsperioden ökat med mer än 25 procent. Svenska folket har aldrig läst så mycket skönlitteratur som i dag. Deckardrottningarna är onekligen en viktig del av förklaringen.

Men om man nu kunde förbjuda deckardrottningarna, eller åtminstone med fiskala, juridiska eller administrativa medel sänka deras upplagor (återinföra fasta bokpriser, förbjuda varuhusförsäljning och liknande så att vi blev som Norge) så skulle Ranelids och Brunners sålda upplagor inte stiga. Det enda man kan åstadkomma med minskat bokläsande är minskat bokläsande och det vore inte till glädje för någon i bokbranschen, varken för seriösa manliga författare eller för familjen Bonnier.

Deckardrottningarna är bra för den svenska kulturen, bra för bokbranschen, bra för deras insatser för ett ökat bokläsande och slutligen bra för Brunner och Ranelid som tack vare ökat bokläsande får fler människor att intressera sig också för andra svenska författare än Liza Marklund och hennes elva prinsessor. Deckardrottningarnas insats även för den svenska litteraturen är således mycket större än Ranelids och Brunners.

Förmodligen är dessa sammanhang inte så svåra att förstå som det kan förefalla när man tar del av Brunners och Ranelids klagosånger. De sjunger mot bättre vetande därför att skon klämmer någon annanstans, återigen. Det handlar bara om avundsjuka. Och mot den kämpar såväl förnuftet som gudarna förgäves.