Liebermans medlöpare är svåra att förstå

Det som främst får Israels utrikesminister att framstå som skvatt galen är inte att han kräver att den svenska regeringen skall fördöma eller tysta Aftonbladet. Den hållningen är kanske naturlig för den som likt Lieberman vuxit upp i Sovjetunionen. Det till synes skvatt galna är hans anklagelser för antisemitism.

Det har alltså under någon tid pågått diplomatisk kris mellan Sverige och Israel eftersom den svenska regeringen vägrar att sätta sig över pressfriheten. Det formella upphovet till bråket är en kulturartikel i Aftonbladet förra måndagen av fotografen och frilansjournalisten Donald Boström. Han ställde några berättigade frågor och resonerade kring det kända förhållandet att ett antal unga palestinska män som mördats (”utomrättsliga avrättningar”) av israeliska armén fraktats bort för att efter någon tid lämnas tillbaks till sina familjer som uppsprättade men ihopsydda lik. Anhöriga till mordoffren misstänkte att liken obducerats i syfte att plundra dem på organ till transplantationer. Någon konkret bevisning till stöd för misstankarna fanns inte. Å andra sidan var alla obduktionsprotokoll hemligstämplade. Det är inte orimligt att fråga sig varför. Det är rimligt att diskutera sådana frågor på debatt- och kultursidor vid sidan av en tidnings mer sakligt strikta nyhetsrapportering. Så långt ingenting konstigt.

Det konstiga, eller i förstone obegripliga, var alltså den israeliske utrikesministerns och hans medhjälpares anklagelser för antisemitism. Såväl Boström som Aftonbladet stämplades som antisemitiska enligt en bevisföring som ser ut så här:

På medeltiden fanns allehanda antisemitiska föreställningar om att judarna exempelvis mördade kristna barn för att blanda offrens blod med det särskilda bröd som bakas till den judiska påsken. Anklagelsen om organstöld i modern tid är samma sak, alltså antisemitism. Vilket skulle bevisas.

Det är en befängd analogi. Medeltida hokus pokus är fjärran från moderna njurtransplantationer. Det senare är en högst normal medicinsk verksamhet, i Israel som i Sverige. Skillnaden mellan länderna är att det finns en illegal organmarknad i Israel. De israeliska anklagelserna för antisemitism borde ha fallit på sin egen orimlighet.

I stället bröt nu galenskapen ut också i Sverige. Alla våra ledande liberala tidningar höll med Avigdor Lieberman. Tre kulturredaktörer framträdde modigt och förklarade att de själva aldrig skulle ha publicerat Boströms artikel. Däri har de säkert alldeles rätt. Diskussion om israeliska krigsförbrytelser har ingen framträdande plats på liberala kultursidor.

Än värre var att de liberala ledarsidorna, och Svenska Dagbladet, på fullt allvar och med många omkväden, hävdade inte bara att Boströms artikel var antisemitisk utan också att tidningen Aftonbladet hade en ”lång tradition” av antisemitism, på vilket det skulle finnas många exempel. Fast självklart angavs inget enda exempel ur denna påstådda mängd.

I Avigdor Liebermans galenskap finns trots allt ett visst system. När han framställer Sverige som ett ledande antisemitiskt land och uppmanar till bojkott av det känt antisemitiska företaget Ikea och den antisemitiska bilen Saab så försvårar det Sveriges politiska roll som ordförandeland i EU. Eller mer konkret; EU kan givetvis inte ha någon funktion i kommande fredsförhandlingar.

Men Avigdor Liebermans medlöpare i den svenska pressen är svårare att förstå. Om någon kriminell organisation i Israel skulle ha stulit organ från döda palestinier är det kanske snarare ett polisiärt än ett politiskt problem. Och det är faktiskt ett betydligt värre brott att mörda människor än att bryta mot deras griftefrid.

För att inte tala om sådana dokumenterade krigsförbrytelser som att använda vit fosfor mot en skyddslös civilbefolkning, som Israel gjorde i Gaza. För att citera vad min kolumnistkollega Gideon Levy nyligen skrev i den israeliska (liberala) dagstidningen Haaretz:

’’Genom åren har den israeliska försvarsmakten dödat tusentals oskyldiga medborgare, bland dem kvinnor och barn. Säkerhetstjänsten Shin Beth har torterat hundratals människor under förhör, ibland till döds. Israel förhindrar att mat och medicin kommer in i Gaza. Sjuka människor blir utpressade av Shin Beth att samarbeta i utbyte mot medicinsk behandling. Tusentals hem i de ockuperade områdena har raserats utan skäl. Tusentals fångar har suttit fängslade i månader och år utan att ställas inför rätta. Är inte detta tillräckligt för att teckna en tillförlitlig bild av ockupationen?”

Jämfört med denna obestridliga brottskatalog ter sig förstås Boströms resonemang om eventuell organstöld något lättviktigt. Den israeliske utrikesministern hade övervägda politiska skäl för att börja gapa om antisemitism. Men det är förfärligt att så många svenska liberala journalister och ledarskribenter lånade sig till den trafiken.