Medierna har helt enkelt blivit tokiga

Nå, kanske inte vilka turister som helst utan snarare politiska turister i så fall. Mehdi Ghezali tycks ha utvecklat ett starkt politiskt intresse för islamistisk aktivism. Det tror jag skulle ha drabbat de flesta av oss om vi suttit i ett koncentrationsläger för misstänkta islamistiska terrorister. Man kan tycka vad man vill om sådana politiska böjelser. Men för det första är det lagligt, för det andra gör det en inte till terrorist, eller ens ”terrorsvensk”. En terrorist kvalificerar sig för den brottsstämpeln genom helt andra gärningar än att resa till att talibanbehärskat område i Pakistan. Dit skulle jag själv gärna resa om det gick att ordna praktiskt. Vilket dock tycks svårt eftersom till och med Mehdi Ghezali åkte fast i en vägspärr.

Men det är inte bara vår lagstiftning som steg för steg övergett grundläggande demokratiska principer under det pågående kriget mot terrorismen. Den västerländska journalistiken har på ungefär samma sätt anslutit sig till kampen. Om misstänkta terrorister kan man skriva vad som helst utan minsta belägg. Som exempelvis att herr Ghezali och hans sällskap var på väg att träffa Usama bin Ladin. I varje annat journalistiskt sammanhang skulle ett så befängt påstående väcka stor och munter uppmärksamhet.

De västerländska medierna har helt enkelt blivit tokiga när det gäller terror-ism, släppt alla hämningar och övergett alla vanliga kontrollrutiner. Precis som våra lagstiftare.

Härom dagen meddelade Dagens Nyheter i en liten tvåspaltig artikel att tre män dömts i England för att de skulle haft planer på att spränga flygplan. Ingen annan större tidning i Sverige tyckte att saken ens var värd att nämna. Annat var det när det begav sig för tre år sen. Enbart våra två kvällstidningar ägnade över trettio helsidor åt den fantastiska historien om hur bland annat ”Satans mödrar” skulle varit på väg att smuggla flytande bomber i sina nappflaskor för att begå självmord tillsammans med sina barn ombord på USA-destinerade flygplan. Den engelska polisen hade gripit ett trettiotal personer, flygtrafiken blev till kaos och sedan dess har trakasserierna mot flygpassagerare blivit nästintill outhärdliga med alla löjliga beslag av rakvatten och läskedrycker. Alla västvärldens tidningar fylldes med dramatiska teckningar på exploderande flygplan och intrycket blev att vi varit en hårsmån från en katastrof i samma storleksordning som attacken mot World trade center den 11 september 2001.

Det var alltså inte sant. De trettio gripna terroristerna släpptes diskret en efter en under de följande åren. Och till sist återstod tre, som nu dömts i hemliga rättegångar för att ha haft ”planer” på att spränga flygplan med flytande bomber. Det kanske de hade. Sanningen får vi aldrig veta. Och någon undersökande journalistik för att ta reda på sanningen kommer knappast att organiseras, vare sig i Storbritannien eller annorstädes. Storyn om ”Satans mödrar” är nämligen mycket mer spännande, och politiskt korrekt, än storyn om rättsövergrepp och vildsinta påhitt. På samma sätt som misstänkta muslimer är utsatta för en odemokratisk undantagslagstiftning är de utsatta för undantagsjournalistik.

En viss jämförelse tränger sig nu osökt på. En kulturartikel i Aftonbladet diskuterade härförleden möjligheten att den omfattande illegala (och dokumenterade) organhandeln i Israel kunde ha ett samband med mördade och tvångsobducerade palestinier. Det blev ett oerhört liv i snart sagt hela världen. Journalister av alla slag, stora som små, stod upp och vittnade om heliga journalistiska principer, om att alltid ha belägg, rentav ”bevis”, alltid kolla alla källor, liksom de vittnade om sin övertygelse att alla organ som det handlas illegalt med i Israel är judiska. Hur de nu kunde veta det.

Det är förstås en extrem jämförelse,

eftersom kritik mot Israel är raka motsatsen till kritik mot misstänkta islamistiska aktivister, som medierna kallar terrorister utan minsta belägg. Om Mehdi Ghezali och de andra svenskarna är skyldiga till brott kommer medierna att meddela det stort. Om de är oskyldiga råder andra journalistiska principer.