Bloggmobbarna tas efter – av nyttiga idioter

Betänk förljande förslag. Tidningen Sydsvenska Dagbladet bör i fortsättningen kallas Sydsvenska Pedofilbladet.

Eller följande anklagelse. I Folkpartiets utrikespolitiske talesman Birgitta Ohlssons diskussionsinlägg finns många nazistiska schabloner och stereotyper.

Eller. Dagens Nyheters ledarsida spelar sedan länge en ledande roll i den farliga agitationen mot invandrare.

Sådana påståenden förekommer inte i den politiska diskussionen som förs i de stora medierna, möjligen ute bland bloggmobben på nätet. Och det finns goda skäl till det.

Man kommer till exempel inte undan genom att gömma sig bakom en omvänd bevisbörda. Den som kallar Sydsvenskans redaktion för anhängare av pedofili, beskyller Birgitta Ohlsson för nazism eller påstår att DN:s ledarsida sedan länge är farligt utlänningsfientlig förväntas komma med belägg. Ju allvarligare anklagelse desto hårdare krav på belägg.

Det är en fullständigt normal ordning, eftersom ledarskribenterna på Sydsvenskan omöjligt kan bevisa att de inte är pedofiler.

Lika lite som Birgitta Ohlsson kan bevisa att hon inte i hemlighet har nazistiska böjelser.

Men när det gäller Israel sätts denna självklara diskussionsordning fullkomligt ur spel. Och härförleden har alltså Sydsvenskans och Dagens Nyheters ledarsidor, liksom Birgitta Ohlsson, beskyllt Aftonbladet för att vara en antisemitisk tidning. Och med det har de kommit alldeles för billigt undan.

Bakgrunden är förstås den kulturartikel i Aftonbladet som diskuterade sannolikheten för att stulna palestinska organ förekommer i den omfattande och väl belagda illegala organhandeln i Israel. Det finns mycket som talar för det, men en sådan trafik är än så länge obevisad.

Jämfört med obestridliga israeliska krigsförbrytelser, som att tortera civila till döds med vit fosfor eller bomba sjukhus och skolor och slå ut all affärsverksamhet i Gaza och därefter försätta de en och en halv miljon invånarna i blockad, ter sig anklagelsen för att de illegala organhandlarna i Israel skulle ha funnit metoder att komma åt även palestinska organ som en måttligt allvarlig beskyllning. Ett polisiärt problem snarare än ett politiskt.

Men av något gåtfulla, sannolikt utrikespolitiska, skäl fann den israeliska regeringen anledning att ställa till stort väsen om artikeln och då blev det stort också i Sverige och snart anslöt sig en mängd svenska röster till den israeliska, och befängda, anklagelsen att inte bara kultursidesartikeln utan också tidningen Aftonbladet var antisemitisk.

Så om vi då tar de riktiga citaten. Sydsvenskans ledarsida föreslog att Aftonbladet nu skulle döpas om till ”Antisemitbladet”. Birgitta Ohlsson uttalade i Expressen att ”det är många antisemitiska schabloner och stereotyper av judar som skymtar i artikeln” (23 augusti). Många? Utan ett enda exempel?

Där finns nämligen inte ett enda exempel.

Och slutligen skrev Dagens Nyheters ledarsida, och nu närmar vi oss pudelns kärna, att ”antijudiska yttringar betecknas regelmässigt som ’kritik av Israel’. Och i denna farliga agitation spelar Aftonbladet – och särskilt dess kultursida – sedan länge en ledande roll” (DN 26 augusti).

Särskilt kultursidan och sedan länge en ledande roll? Utan ett enda belägg? Självklart är ju att om någon enda antisemitisk formulering, ”sedan länge” till och med, slunkit in på Aftonbladets kultursida så hade den saken väckt ett enormt uppseende och citatet hade vevats fram och tillbaks i alla medier. Det finns alltså inte något sådant exempel. Så klart, det skulle se ut det!

Men ändå kan ledarsidorna på de flesta borgerliga tidningarna (jag har hållit mig till ett fåtal exempel), liksom kultursidorna på DN och Expressen, liksom, på sätt och vis värst av allt, Publicistklubbens ordförande, utan att blinka ansluta sig till bloggmobbens diskussionsteknik. Och komma undan med det!

Detta är ändå inget mysterium. All normal debatt om Israel/Palestina upphörde i Sverige redan på tidigt 70-tal. Israels advokater drog sig helt enkelt ur alla diskussioner på vanligt politiskt vis, säkerligen därför att ockupationen och det successiva införlivandet av erövrade områden var omöjliga att försvara.

I stället antog man strategin att kalla kritik mot Israel för antisemitism. Det var möjligen rationellt och smart, jag kan förstå de israeliska politikerna. Svårare att förstå är alla dessa medlöpare, de nyttiga idioterna.