Israel erkände – då höll de liberala dumstrutarna tyst

Det var alltså sant att det fanns en omfattande och systematisk illegal trafik med skjutna palestiniers organ i Israel. Avslöjandet kom i israelisk tv i december och väckte stor uppmärksamhet i hela världen och var förstanyhet inte bara i CNN och andra amerikanska tv-kanaler utan också i Europa. En världsnyhet, alltså.

Dock inte i Sverige. Här var det bara Aftonbladets läsare som kunde ta del av det sensationella israeliska erkännandet. En förklaring till denna säregna svenska nyhetsvärdering är att ett stort antal av våra liberala politiker, ledarskribenter och kulturjournalister nu sitter med hög dumstrut på huvudet. De synes därför naturligt ovilliga att diskutera frågan.

Annat var det vid historiens upprinnelse. Det var nämligen en kulturartikel i Aftonbladet som blev den snöboll som utlöste en lavin. I september skrev frilansjournalisten Donald Boström en resonerande kulturartikel i Aftonbladet om den välkända palestinska misstanken att palestinier som av ett eller annat skäl likviderades av den israeliska krigsmakten därefter blev bestulna på sina organ, eftersom de regelmässigt fraktades bort, sprättades upp och återlämnades hoptråcklade någon tid senare.

Om artikeln bara hade förtigits, vilket av delvis naturliga skäl är det vanliga ödet för kulturartiklar, hade ingenting hänt. Och vi hade aldrig fått veta sanningen. Men den här gången inträffade det totalt motsatta. Den israeliska regeringen drabbades av en serie vansinnesutbrott, spelade eller ej, och krävde att den svenska regeringen skulle fördöma Aftonbladet. Sveriges ambassadör i Israel bad om ursäkt å det svenska folkets vägnar för detta avskyvärda skriveri. Det blev en stor sak i världspressen. Och givetvis hängde då liberalerna på, Folkpartiets utrikespolitiska talesman Birgitta Ohlsson beskyllde Boströms artikel för ”många antisemitiska schabloner och stereotyper av judar”, givetvis utan minsta exempel från texten. Sydsvenska Dagbladets ledarsida utnämnde Aftonbladet till ”Antisemitbladet”. DN:s ledarsida talade om hur ”Aftonbladet och särskilt dess kultursida” spelade ”en ledande roll i antijudiska yttringar”. Kultur­redaktörerna på Expressen och DN hängde givetvis på anklagelserna, fast lite lagom och chict putslustigt. Publicistklubbens ordförande fann anledning att, utan att ha läst den förgripliga texten, ansluta sig till klagokören om antisemitism.

Anklagelsen i sig är standard i Israel­försvararnas arsenal. Den är lömsk, eftersom den förutsätter en sorts omvänd bevisbörda som ingen klarar av, lika lite som Birgitta Ohlsson kan bevisa att hon inte i hemlighet när pedofila böjelser. Men förutsättningen för att dra igång antisemitkampanjen den här gången voro ändå att det Donald Boström skrev var osant. Eller att han formulerat sig på något antisemitiskt sätt.

Det senare kunde inte en enda liberal påvisa, ingen enda anklagelse för antisemitism åtföljdes av ett citat som stöd. Återstod då bara frågan om sant eller osant.

En fråga som alltså avgjordes i december, när världens medier, utom de liberala svenska, kunde berätta sanningen: att man i Israel under lång tid stulit allehanda organ, inte bara från nyskjutna palestinier utan också från avlidna turister.

Såvitt det framgår av nätet är det bara en enda liberal ledarsida, Sydsvenskans, som tycks ha observerat det internationellt stora avslöjandet, att det som diskuterades på Aftonbladets kultursida nu kunnat beläggas som sanning. Först menade Sydsvenskan, förvånansvärt generöst, att Boström faktiskt haft ”rätt till hälften”. Men några dagar senare korrigerade man sig till att ”Nej, Boström har inte rätt”.

Hurså? Jo, den israeliska armen hade inte särskilt gett sig ut på jakt för att mörda palestinier enbart i syfte att konfiskera organ, så det så. Vilket Donald Boström givetvis aldrig påstått.

Ty varför skulle han göra det? Israel har långa dödslistor och har under de senaste decennierna lönnmördat hundratals unga palestinier. Det denna licensjakt som på svenskt officiellt språkbruk kallas ”utomrättsliga avrättningar”. På engelska är termen ”targeted killings”.

I detta konkret enkla men mycket brutala förhållande finns en tänkvärdhet som åtminstone berör mig starkt. Det är lagom vämjeligt att förbrytare i Israel har stulit organ från ”utomrättsligt avrättade” bland den ockuperade befolkningen. Men det är vanlig marknadsanpassad privat brottslighet. Så det är än mer vämjeligt att berättigad kritik för den saken skulle framkalla en våg av anklagelser för antisemitism bland våra ädelt känsliga liberaler.

Men ingen av dem ifrågasatte den konstanta tillförseln av unga färska lik. Som om den frågan var helt okontroversiell, som om det var ockupationsmakten Israels självklara rätt att upprätthålla permanenta mordkommandon för att likvidera misshagliga palestinier.

De liberala dumstrutarna är mycket selektiva i sitt humanitära engagemang.