Inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt

Det finns inte tillräckligt många rasister i Sverige för att SD enbart med deras röster skall kravla sig över fyraprocentspärren i ett riksdagsval. Tvärtom visar den lång­siktiga trenden, som Statistiska

Centralbyrån mätt i mer än 20 år, att rasism och främlingsrädsla stadigt minskar i Sverige.

Naturligtvis har SD en grund att bygga på, ty vad skall en stackars förtryckt rasist i hopplös minoritet rösta på annat än SD? Men det räcker inte för att SD skall komma in i riksdagen.

Alltså röstade ungefär hälften av SD:s väljare av andra skäl än rashat och utlänningsrädsla. Några sådana skäl är lätt iakttagbara. Den enskilt största insatsen för att lyfta in partiet i riksdagen kom från den ”vänster” som skränade ner och saboterade deras valmöten med vuvuzelor och äggkastning. Vänster­demonstranterna gjorde demokratin en fenomenal björntjänst.

Tänk på bilderna från Sergels torg i Stockholm under valrörelsens slutspurt. I Stockholm har SD en svag ställning och de hade bara samlat något tjog åhörare, som skulle ha gett ett beklämmande ödsligt intryck på det stora torget. Men 400 skränande motdemonstranter, 200 poliser och följaktligen 100 journalister, förvandlade valmötet till en lika stor som oförtjänt seger för SD. De behövde inte ens argumentera för att vinna.

Den avsky för ”vänsterns” antidemokratiska beteende som nu fick många människor att proteströsta på de mobbade Sverigedemokraterna är inte bara lätt att förstå. Det är värre än så. För ärligt talat kan man ju inte påstå att den reaktionen är osympatisk.

Och martyrskapet är SD:s starkaste kort. Genom att få sin yttrandefrihet saboterad ute i offentligheten vinner de två segrar. Dels skapar de föreställningen att de är en så stor och farlig sanning på spåren (”smygislamiseringen av Sverige”), att hela överheten slutit sig samman för att hindra dem att avslöja den fruktansvärda hemligheten.

Dels slipper de att yttra sig, vilket är en enorm fördel eftersom så stora delar av deras argumentation är skvatt galen. Som det senaste huvudnumret, att det sveper en ”våldtäktsvåg” över Sverige, att det är ”muslimer” som ligger bakom våldtäktsvågen och att det i sin tur beror på att våldtäkt är en naturlig del av den islamska kulturmiljön.

Det kan kanske kännas förnedrande att behöva argumentera mot den typen av mardrömsfantasier (det finns ingen ”våldtäktsvåg” i Sverige och

synen på det brottet är oerhört mycket strängare i muslimska länder). Men från och med nu är det nödvändigt. Den svenska valmanskåren har nämligen placerat SD i riksdagen.

Sak samma med SD:s paradargument att Sverige smygvägen håller på att ”islamiseras” (de troende muslimerna i landet är inte ens fjärdedelen så många som dem som röstade på SD). Hur prillig och matematiskt omöjlig den här föreställningen än tycks te sig måste den från och med nu bemötas.

I god demokratisk ordning. Och artigt. Inte av respekt för Sverigedemokraterna, utan respekt för dem som förleddes att rösta så galet.

Det är som bekant ett av huvud­problemen med demokrati, att alla som inte röstar som man själv har röstat fel.

Liknande slutsatser måste man också dra inom de demokratiska partierna i riksdagen. Varje försök att mygla med valresultatet, exempelvis genom att utesluta SD:s ledamöter från samtliga riksdagsutskott, får samma effekt som vuvuzelorna på saboterade valmöten. Det är en förolämpning mot dem som röstade på SD och gör dem därför varken mindre provocerade eller färre.

Dessutom var det just den taktiken de etablerade partierna först prövade när Dansk Folkeparti (Jimmie Åkessons förebild) tog sig in i Folketinget. Det fick en effekt rakt motsatt den avsedda, Dansk Folkeparti fick ännu fler röster.

Nästa misstag vi kan hämta från den danska historien är lika viktigt att undvika. De demokratiska partierna började härma Dansk Folkeparti för att ta ifrån dem röster. Det fick också rakt motsatt effekt. Det legitimerade i stället främlingsrädslan. Och då röstade man hellre på originalet än på de flirtiga lättrasisterna.

I Sverige är Folkpartiet redan inne på den linjen. Jan Björklund vill införa burkaförbud (en lag som kanske riktar sig mot femtio personer).

Nyamko Sabuni beställer en rapport från en ökänd så kallad terroristexpert som lydigt försöker leda i bevis att de arbetslösa ungdomarna i stadsdelen Rosengård i Malmö är på väg att bli islamistiska terrorister (en undersökning som visserligen avslöjades som ett vetenskapligt falsarium). Det är den vägen de demokratiska partierna nu inte får gå.

Skillnaderna mellan oss och Danmark är att vi har facit. Vi vet vilka misstag de demokratiska partierna begick. Och därför är främlingsfientligheten fyra gånger större i Danmark än i Sverige.

Det är nu den borgerliga regeringens ansvar att se till så att inte Jan Björklund kilar iväg på den danska katastrofstigen. Det är oppositionens uppgift att hålla den debatten levande. Ingenting kan skada Sverigedemokraterna mer än en öppen och lugn sakdiskussion.

Votering är begärd och skall verkställas.