Kriget mot den pursvenska blodslinjen är befängt

I dag är denna föreställningsvärld väl förankrad i Sverigedemokraternas politik. Men den är inte särskilt ny. I början av 1990-talet förfäktade Ny demokrati samma fascinerande tankegång. Jag hade då nöjet att ha partiledare Ian Wachtmeister som gäst i ett debattprogram i TV, där händelsevis (nåja) alla deltagare hade så kallad invandrarbakgrund. Men enligt Ian Wachtmeister var det bara två av oss, två iranska doktorander vid Stockholms universitet, som utgjorde genetisk fara. Partiledaren godkände mig generöst som svensk, trots att jag på sin höjd kan räknas som halvblod. En tyskjudisk professor gick också an. Men när jag påpekade att Ian själv hade invandrarblod på båda föräldrarnas sida, skotskt från mamma och tyskbaltiskt från pappa, förklarade han indignerat att det förstås ”var en helt annan sak!”

Det är sådana intellektuella högtidsstunder som gör den här diskussionen extra rolig. Och jag misstänker att Ulf Nilson på Expressen också skulle känna sig tvingad att godkänna mig genetiskt.

Svenskheten hotas nämligen inte av skottar, balter, tyskar, polacker, danskar, norrmän, fransmän, finnar eller ens folk från Bretagne (på bronsåldern befolkades Sverige av invandrare just från Bretagne). Det är bara ”muslimernas” blod som ligger i krig mot svenskheten. Med ”muslimer” förstås i huvudsak människor som flytt till Sverige från religiöst förtryck och tror lika lite på Gud som ”pursvenskarna”.

Att vara fransk-norsk eller tyskbaltisk-skotsk går över med tiden. Men inte att vara ”muslim”.

Ulf Nilsons och Ian Wachtmeisters främlingsrädsla är både lättare och roligare att diskutera eftersom den med sin blodsmystik är uppenbart befängd.

I sin modernare, illistigare och mer sverigedemokratiska form är idéerna om svenskhetens avskaffande betydligt knepigare. Sverigedemokraterna talar inte längre om blod och ras utan beskriver det muslimska hotet som kulturellt. Visserligen kombinerat med ivrigare barnfödande, så att minoriteten snart kan ta makten.

Nu blir det svårare att hålla ordning på fåren eftersom debatten kilar i väg åt olika håll och fienden finns där man minst anar. Välvilligheten går ibland hand i hand med dumheten, som när rektorer vill avskaffa ”Den Blomstertid” vid avslutningen och diskrimineringsombudsmannen döper om julklappar till "vinterpresenter" för att inte kränka de stackars muslimska barnen. Det senaste exemplet plockade jag avsiktligt från Ulf Nilsons text. Så ni ser, nu trasslar det till sig.

Då och då skälls jag av sverigedemokrater och på Expressens kultursida för att vara multikulturalist. Det är inte sant, jag skrev just ordet för första gången och jag varken tror på eller kan säga bestämt vad "multikulturell" skulle vara för en skvader. Och ändå har vi nyligen fastställt i vår nya grundlag att Sverige är multikulturellt.

Det har vi aldrig varit. Eller så har vi alltid varit det. Begreppet är meningslöst. Den välvilliga toleranta och fina överheten har här öppnat dörren för Sverigedemokraterna, därav deras folkdräkter och vurmande för Fröding och Astrid Lindgren (som båda skulle ha blivit rasande av att kidnappas av xenofober).

Från ena hållet kommer Sverigedemokraterna och klamrar sig fast runt midsommarstången och tror, eller låtsas tro, att muslimerna efter sitt genetiska maktövertagande kommer att förbjuda den. Från andra hållet kommer de välvilliga politikerna i mittfåran och påstår att vi blivit mångkulturella.

Båda parter har fel. Den framtida kulturen i Sverige kommer att formas på samma sätt som alltid. Majoriteten bestämmer. Om majoriteten accepterar den tyska idén med julgran så blir det så. Eller införs den amerikanska spöktraditionen på Halloween, eller accepterar majoriteten sushi och kebabstånd lika lätt som en gång pizzan. Ingen kan spå hur den svenska kulturen ser ut om hundra år annat än att den säkert förändras här och där. Enligt majoritetens tysta överenskommelser.

Om hundra år kommer förstås ättlingar till dagens "muslimer" att leva sida vid sida med Ulf Nilsons "pursvenskar". Även om jag tvivlar starkt på att just det begreppet kommer att överleva ens tio år till. Det var Vecko-Revyn som införde Lucia, fastän utomordentligt få svenskar då eller senare visste vem hon var. Staffan Stalledräng kom från annat håll, än sen? Vecko-Revyn införde också Fröken Sverige, som vi nu avskaffat, än sen?