USA:s kontroll över Egypten hotas av demokratiskt styre

Men glädjen i världens demokratier är den här gången ingalunda reservationslös. Så vad är skillnaden?

Medan miljondemonstrationerna pågick i Kairo och allt stod och vägde hördes bara tvetydigt mummel från USA och EU. Barack Obamas administration uppmanade försynt diktatorn Mubarak att ”införa reformer”, vilket lät som ett cyniskt skämt. EU:s utrikespolitiske talesman uppmanade Mubarak att inte låta mörda för många demonstranter. Vad Carl Bildt sa är fortfarande oklart.

Den cynism som präglar USA:s och EU:s tvehågsna politik har två formelord som grund. Det ena är ”stabilitet” och det andra är ”realpolitik”.

Mellanöstern anses stabil om de arabiska befolkningarna hålls nere med stenhårt förtryck. Egyptens av USA finansierade armé skulle enligt denna ordning rikta sina vapen mot den egna befolkningen. Och det är realpolitik att stödja en av världens groteskt mest primitiva regimer, den i Saudiarabien, för oljans skull.

Det är denna västerländska kontroll över Mellanöstern som hotas av demokrati. För ett demokratiskt Egypten skulle inte acceptera den tidigare diktaturens politik att hjälpa Israel att blockera Gaza, där två miljoner palestinier hålls inspärrade och isolerade som straff för att de röstade fel i det mest demokratiska val som genomförts

i arabvärlden, Libanon möjligen undantaget.

Det är inte heller säkert att ett demokratiskt Egypten skulle stödja USA:s utrikespolitik och då hotas ju den så kallade stabiliteten.

Så ser de storpolitiska invändningarna ut mot egyptisk demokrati.

De småpolitiska invändningarna mot egyptisk demokrati, som skymtar på svenska ledar- och kultursidor, går ut på att egyptierna riskerar att rösta fel, precis som palestinierna, vid eventuella demokratiska val. De mest fanatiska Israelanhängarna är särskilt oroade, som Dilsa Demirbag-Sten, som bespottade egyptierna med att de bodde

i arabvärlden, ”som är kanske världens mest demokratiresistenta region” (just när miljoner människor i Kairo demonstrerade för demokrati).

Det där är en populär tanke bland Europas högerextremistiska rasistpartier, att araber, eller muslimer, av genetiska skäl inte kan ta till sig demokrati då de är just ”resistenta”. Och för den som förfäktar sådana åsikter måste ju

upproren i Tunisien och Egypten te sig obehagliga.

Den vanligaste invändningen mot motståndare till demokrati i arabvärlden är emellertid att de skulle rösta fel om de fick chansen. Exemplet Iran är det bästa, där en USA-stödd militärdiktatur vältes över ända av en folklig revolution, som sen kidnappades av prästerskapet som gjorde Iran till religiös diktatur av skräckinjagande proportioner.

Men Egypten är inte Iran. Egypten är arabvärldens kulturella och intellektuella centrum. Miljontals högutbildade människor, dem vi såg runt Midan Tahrir i Kairo, krävde just icke-religiöst styre. Det finns sannolikt lika många koptiska kristna i denna 80-miljonersstat som det finns anhängare till det muslimska brödraskapet. Egyptens orientering mot Europa går tillbaka till slutet av 1700-talet när Napoleon införde de första tryckpressarna. De som larmar om att Egypten skall bli som Iran är

i bästa fall bara okunniga. I värsta fall är de cyniker som trivs bäst med diktatur, ”stabilitet”, i arabvärlden.

Och till detta kommer den stora principfrågan. Man kan inte villkora demokrati, inte förbjuda folk att rösta på sådana partier man själv inte tycker om. Det är det EU har gjort genom att isolera befolkningen i Gaza som straff för felröstning.

Sämre sätt att göra reklam för vårt demokratiska styrelseskick finns inte. Det skulle möjligen vara att försöka bomba och mörda fram demokrati, som George W Bushs krigsexperiment i Irak. Han och hans administration ansåg att Irak skulle bli den förebild för demokrati som skulle sprida systemet i hela Mellanöstern. Vilket folken i Tunisien och Egypten nu grundligt dementerat.

Till slut finns bara en rimlig ståndpunkt. Det system som är bäst för svenskar och före detta östtyskar är bäst också för araber. Och om egypterna i sitt första val skänker för många röster åt religiösa stollar, som valmanskåren i Israel, så får de väl korrigera den saken i nästa val.

Och ”stabilitet” är ingenting att sträva efter. Diktaturer är inte stabila. Vi är egyptier och tunisier stort tack skyldiga för den lärdomen.