Gemenskap som inte utesluter ger styrka

1 av 7
Foto: Jonas Bilberg
KOLUMNISTER

Tusentals ljuslågor.

Oräkneliga tårar.

Ett folk, enat i sorg.

Prinsessan Ingrid Alexandra böjer sig fram, rättar med barnets totala koncentration och allvar till det värmeljus hon nyss tänt.

Då brister det för kvinnan intill mig, hon i sin vita blus, ljushårig och med den blå mascaran utgråten på kinderna:

”Barnen, de små barnen, de är ju så fina och oskyldiga ...”

Och med de orden innefattar den norska kvinnan vid min sida alla dem som ljusen brinner för, alla de unga som mördades på Utøya, de som aldrig fick bli stort mer än barn.

”Stängt på grund av situationen”. Budskapet på en lapp i entrén till en av alla de stängda butikerna i Oslos centrum i går.
 

”Situationen”. Ett ord som i sin torftighet speglar svårigheten att ge det ofattbara som skett i Norge namn, att försöka förklara det oförklarliga.

Katastrof, tragedi, ett nationellt trauma – situationen.

Alla, från kung Harald och statminister Stoltenberg till AUF-ledaren Eskil Pedersen, talade under gårdagen om vikten av samling, av att stå enade, av att försvara och bevara ett öppet samhälle, ett oskyldigt, närmast troskyldigt, Norge. Det Norge som jag under mina timmar i domkyrkan kunde se i en slags koncentrerad närbild.

Den blonda, ryggtatuerade kvinnan i lätt sommarklänning, den grånade herren i brun kostym som lyfte på hatten för kungafamiljen, de två småbarnsmammorna med heltäckande huvuddukar, barnvagnar och sorgens rosor.

De kvinnliga prästerna, de vänliga poliserna som till och med en dag som den här närmast ursäktande lät bombhundarna nosa på oss.
 

Och så kungafamiljen, med Mette-Marit som oupphörligt strök bort envisa tårar från kinderna.

Alltsammans en bild av det Norge vill vara: tryggt, öppet, jämställt, mångkulturellt – och samtidigt ett land med en stark nationell identitet och stolthet. Ett litet land som fick kämpa länge för sin självständighet och sedan på nytt försvara den under tyskarnas ockupation.

Sant är att nationalism, i dess fulaste, mest förvrängda form kan få förödande konsekvenser. Det tycks, även om många förklaringar ännu återstår, vara just det som nu drabbat vårt grannland.
 

Lika sant är dock att människor har ett behov av att känna tillhörighet och gemenskap.

Så länge den gemenskapen inte utesluter utan välkomnar kan den ge styrka – och det är en styrka Norges folk kommer att behöva för att komma vidare.

Sent i går fortsatte människor att komma till domkyrkan. Över 7 000 ljus brann i den ännu ljusa sommarkvällen och hela tiden tändes nya.