Kapten Schettino är helt perfekt i sin roll

KOLUMNISTER

Kryssningsfartyget ligger som ett strandat urtidsdjur, den vita buken mot himlen.

”Overkligt, som något ur en Hollywood-film”, beskriver en tv-kollega på plats scenariot.

Lilla toskanska Giglio är invaderat av medier.

Ett hotellrum utan frukost, utan fungerande element och med bara kallvatten kostar 1500 kronor natten.

Den enes död, den andres bröd.

Hela världen vill ju vara på plats, skildra dramat kring Costa Concordia, minut för minut, dag efter dag, ingen tycks tröttna.

Varför, egentligen?

Nu när allt hopp om överlevande tycks ute, när det blott återstår att få iland de arma som blev fast därinne, bärga skeppet, förhindra en miljökatastrof?

Svåra utmaningar allihopa, för räddningsarbetare och experter.

Men ändå, varför denna enorma fascination för den här händelsen, nu på dess nionde dag?

Alla tittare, läsare, lyssnare.

Alla kommentarer – alla känslor.

Katastrofen i sig lockar förstås, den där påminnelsen om att vi och våra farkoster inte alls är osänkbara, nu i modern tid och lyxförpackning lika lite som på Titanics tid.

Och inte minst: syndabocken.

Någon att skylla på, rasa mot, peka ut, frossa i.

Kapten Francesco Schettino kunde inte varit mer perfekt i sin roll om han så skräddarsytts av en manusförfattare.

Han skötte inte sitt jobb, han lämnade skeppet, han vägrade ordern att återvända.

Till och med utseendet, tvålfager men med något vekt och karaktärslöst över dragen, är som klippt och skuret.

Klart är att Capitano Schettino begått en rad fel.

Lika klart är att det passar såväl rederiet som mediedramaturgin väldigt bra att rusa på längs det spåret.

Särskilt som man på andra sidan kan ställa de tappra, som Manrico Giampiedroni, besättningsmannen som återvände till fartyget för att hjälpa ännu fler och blev fast ombord med ett brutet ben innan han kunde räddas efter 36 timmar.

Den perfekta storyn: hjältar och syndare samt en besegrad gigant som inuti sitt sargade sköte ännu gömmer de sista saknade, de bortom all räddning.