Jag vill upp, ge mig av, äga mindre, leva mer

KOLUMNISTER

Det där zebraöverkastet.

Om det kunde tala. Berätta om en tonårsflickas önskningar, viska om de första kyssarna, tala om längtan efter att bli kvinna.

Mitt zebraöverkast, som slutade som hundpläd i mina föräldrars bil.

Nu står jag många år senare och packar mitt liv i flyttkartonger, tänker att saker aldrig är enbart materiella ting.

Jag lindar in brustna drömmar i tidningspapper, tejpar ordentligt kring spruckna förhoppningar.

Champagneglasen vi fick när vi förlovade oss på Raffles Hotel i Singapore, varsitt. Jag tar väl mitt då, lägger ner det försiktigt i sin kartong, ensamt.

Cd-skivorna vi lyssnade på när vi träffades. När lyssnade jag senast på en cd? När slutade vi lyssna på varandra?

Barnens saker, ska Barbapapatallrikarna vara kvar? Vad ska få bli kvar av deras trygga lilla värld och vad ska jag ta med?

Jag tar bilen till Ikea och minns mitt första besök.

Då just det där zebraöverkastet köptes.

Jag hade sommarjobbat som skräpplockare på Skrea Strand, sommaren 1988. Lite drygt 2 000 kronor i lön blev till en svart metall-fåtölj, ett vitt lackbord, en vit byrå, en säng och zebra­pläden. På Ikea i Kållered tog jag farväl av min barndoms gula och gulliga rum, med mina första egna pengar.

Sedan kom studentåren i Sundsvall. De tidiga åren i Stockholm. Små lägen­heter. En Billyhylla, ett skrivbord. Startpaket med porslin och bestick.

Så huset. Barnen. Vi valde spjälsäng och skötbord, klämskydd och trappgrind, ville så väl, gjorde vårt bästa.

Nu går jag här igen på Ikea och väljer nya glas, kan köpa den finaste matsalsmöbeln i valnötsträ. Men glädjen, den som fanns där när jag packade upp zebratäcket som 16-åring, den finns inte med på kvittot den här gången.

Skruvarna lossnade i vårt svenska familjebygge, nöttes sönder i vardagen. Och jag känner bara leda vid tanken på att börja om.

Jag vill upp, bort, ut, vidare. Ta döttrarna vid handen och ge oss av, äga mindre och leva mer.

Men tillvarons krav och normer hånler milt över- seende mot mig.

Så lätt slipper jag inte undan.

Jag packar vidare, bär ut till bilen, ännu en flyttlåda till.